Har du hört det senaste???!?

the-truth-is-the-truth

Hade nästan helt glömt bort min blogg men som vanligt när jag känner för att skriva ner mina lite djupare funderingar, då minns jag den igen! De två senaste veckorna har jag lärt mig MASSOR om människor som jag fortfarande har/tidigare har haft i min närmaste omgivning, på både gott och ont. Jag har lärt mig att det finns människor som säger precis vad som helst om andra, när som helst och till vem som helst bara för att få uppmärksamhet och få det stora nöjet att stå i rampljuset om så bara för några minuter. Människor som medvetet sårar andra och sedan går omkring och skryter om sina ”bedrifter” utan att ta den minsta hänsyn till någon. Historier ska överdrivas, hittas på, vridas och vändas, allt för att det ska låta så snaskigt som möjligt och vad som är sanning eller inte är inte heller så noga för dessa människor… Dom vill bara känna sig betydelsefulla för en liten stund eftersom dom säkert inte gör det annars. Kanske är det också så att dessa människor känner sig lite bättre själv inombords när dom får svärta ner andra? Lite typ, om jag gör den andre svart så kanske jag själv blir vit? Som tur är så tror jag inte att det fungerar så! Jag tror att människor som springer omkring och pratar illa om andra faller på eget grepp förr eller senare. Vem respekterar någon som sprider dynga omkring sig? Kanske man just för stunden lyssnar på det smarriga som den människan har att berätta men sedan kanske frågorna dyker upp: Varför springer människan omkring och säger så där? Varför berättas den här historien åt mig? Angår det ens mig? Finns det något annat bättre syfte än att att bara göra någon annan illa? Avundsjuka kanske? Jag hoppas och tror att det är så gemene man tänker. Det har jag själv gjort många gånger när just den här typen av människor berättat sina historier om andra för mig… Till saken hör också att det finns en diagnos för människor med ovanstående beteenden men det ska jag inte gå in på nu. Googla! Men i alla fall, har man sådana vänner behöver man inga fiender!
Jag har också lärt mig att det finns människor som hellre fäller än friar. Människor som ser och tror på det värsta direkt. Till dessa människor är det inte lönt att förklara eller diskutera något. Dom har redan bestämt sig och då är det lika bra att bara låta dom tro på precis vad dom vill. Detta folk tillhör också kategorin som man inte gärna vill ha i sitt liv. Ja, jag vill då inte det! :)
Sen så finns dessa underbaringar som jag kallar vänner, dit hör också den närmaste familjen! Människor som gör allt för att uppmuntra, stötta och som gör allt för att man ska må så bra som det bara är möjligt. Människor som faktiskt bryr sig om en och utan att tveka ger av sin tid för att hjälpa andra. Såna vänner har jag! Visserligen kanske inte så många men de jag har räcker gott och det är inte antalet vänner som räknas utan det är helt och hållet kvalitén som är avgörande. Att veta att dom finns där oavsett om solen skiner eller regnet öser ner är guld värt. Det är inte vilka vänner som helst, de är MINA! Ni vet vilka ni är!
Nu har jag slut på funderingar för idag. Alla dessa dagar som kommer och går, det är det som kallas för livet och livet är härligt ändå, om man bara väljer att bestämma sig för det, och det har jag gjort! ;)

 

”Glöm aldrig: Det du pratar om säger mer om dig själv än den du pratar OM”

 

Analysera humor är som att dissekera en groda – ingen tycker egentligen om det och grodan dör för det mesta!

Äntligen är julen snart här, förbi och vi kan än en gång lägga den bakom oss. Ju äldre jag blir, ju jobbigare tycker jag att julen är… Inte för det! Det är skönt med ledighet och ha tid att umgås med sina nära och kära. Det är väl egentligen det julen mest borde handla om istället för all denna hysteri med julklappsinköp, matlagning, bakning och annat som vi anser hör julen till.

Nog om det! Alldeles nyss blev jag ”anklagad” av min yngste son igen för att ha dålig humor. Min fråga är: Vad är dålig humor? All humor är väl bra humor så länge den får någon att skratta, som i det här fallet, mig själv. Det började med att han kom till mig, sa att han skulle byta sängkläder men hittade inte de som han vill använda mest. Han vill nämligen inte ha blommiga. Eller rosa. Jag plockade fram åt honom lakan och påslakan varvid han direkt ville gå iväg. Jag sa till honom att vänta för han måste ju ha örngott också. – Örngott, frågade han, är det det man stoppar in kudden i? Jag sträckte fram örngottet till honom och sa: – Ja, testa du att stoppa in täcket i det här! Lycka till! Och så började jag gapflabba direkt för naturligtvis kom bilden upp i min hjärna hur min son förtvivlat och stånkande försöker det omöjliga. Är det dålig humor? Nej, jag tycker det är skitbra humor, sen får andra tycka vad de vill! :)

Jag vill också passa på att be om ursäkt för att jag varit/är dålig på att uppdatera bloggen. Jag har själv svårt att tro det men jag har ju faktiskt ett antal följare och er vill jag ju gärna ha kvar! Men så fort inspirationen faller över mig så skriver jag. Jag vill inte att det ska bli så att jag skriver bara för skrivandets skull, det ska kännas bra också. Titta gärna också in på min hemsida som visserligen fortfarande är under uppbyggnad men lite har jag lyckats få upp där ändå. Adressen dit är: http://lingebrand.se
Nu önskar jag er alla allt gott! Vi hörs igen, troligtvis nästa år!

e5274e431f6313ac83690df6420f8534

 

 

 

 

 

 

 

 


”Vem går våra tankar till om julen, lille vän? – Kalle Anka!”

Smörkniven jag aldrig gjorde…

Idag fick jag en väldigt bra komplimang av min sambo! Det som var bra var att den sas helt ovetande om att det var mig han berömde. Jag håller nämligen på att renovera en mellanstor, gammal trälåda med insats och delar av den ligger lite här och där i hemmet. Även på köksbordet! Vi sitter och äter, han tittar på den nymålade insatsen och säger: – Nog var det som ett mer gediget hantverk förr i tiden! Jag tittade på den i morse och allt är så ordentligt gjort. – Vaa?, utbrister jag, tycker du verkligen det? – Jo, svarar han, det tycker jag. – Vad roligt att du tycker det, säger jag, den här lådan har jag nämligen gjort i slöjden när jag gick i fyran! Just då kommer sonen in och säger: – Va? Är det sant? I fyran fick vi göra smörknivar!
Sanningen är att det är alldeles sant! Jag var envis redan som barn och vägrade att göra ljusstakar och smörknivar. När jag gick i femman så bestämdes det att alla skulle svarva varsin ljusstake, men jag satte mig på tvären. Jag skulle absolut INTE göra någon ljusstake. Läraren, eller magistern som vi sa då, frågade vad jag ville göra. Till saken hör att jag då hade en lillasyster hemma som var två år gammal och jag ville göra något till henne. Jag hade bestämt mig för att hon skulle ha en alldeles egen gunghäst, en riktig som man kunde sitta och gunga på… – Men du måste ju förstå att du inte kan göra en gunghäst, lirkade magistern med mig. Du kommer inte att hinna få den färdig innan terminen är slut. – Ja, men då gör jag ingenting, kontrade jag.
För att göra en lång historia kort så fick min lillasyster en alldeles egen gunghäst. En riktig som gick alldeles utmärkt att gunga på. Jag önskar att jag haft den kvar idag, det hade varit ett roligt minne från en rolig tid. För hur kul är en smörkniv egentligen?

images

 

 

 

 

 

 

 

 

”Nästan alla män föredrar en kvinna som de kan äta sig mätta hos framför en kvinna som kan snickra gunghästar… Eller?…”

 

Det gäller att ha mod att fortsätta vara den man är!

Jag ber om ursäkt för att:

  • jag är frispråkig och alltid säger vad jag tycker
  • jag slåss för det jag tror på
  • jag oftast är flamsig men jävligt seriös när det gäller
  • jag skyddar mina nära och kära med näbbar och klor
  • jag vill att alla ska förstå hur jag känner
  • jag aldrig tar skit från någon
  • jag ibland tänker på mig själv och gör det som är bäst för MIG
  • jag inte löser problem med att sopa det under mattan
  • jag inte gillar maffiametoder i det verkliga livet trots att jag gillar filmerna
  • jag slickar inte röv för att ta mig uppåt men tvekar inte för att bita mig nedåt
  • jag har en käft som är snabbare än blixten och ett tangentbord med samma egenskap
  • jag älskar ironi och sarkasm
  • jag är självgående och målinriktad
  • jag hatar när människor totalt saknar sjävinsikt
  • jag älskar att provocera
  • jag skriver vad fasen jag vill på min blogg
  • jag är jag

Oops! Nu när jag läser vad jag själv har skrivit så märker jag att jag utplånar ju nästan hela min personlighet! Jag ber så mycket om ursäkt men alla dessa ovanstående ursäkter måste jag ta tillbaka och det med omedelbar verkan! Det innebär ju även att hela detta blogginlägg blev fullkomligt värdelöst, meningslöst och fullkomligt irrelevant! Det ber jag högaktningsfullt om ursäkt för…

935804_507219396017866_845444914_n

 

 

 

 

 

 

 

 

”Bedöm aldrig något som fördelaktigt för dig själv om du måste bryta ditt ord eller förlora din självaktning för att uppnå det”

 

Varför bara glädjas åt andras skandaler, fixa för fan egna!!!

Det finns fördelar och nackdelar med precis allt! Min syster och jag är väldigt olika till sättet. Om någon skulle komma fram till henne och säga till exempel: ”Fy fasen vad jag tycker att du är helt jäkla blåst i huvudet” så skulle hon förmodligen bara säga ”Jaha” och gå därifrån för att sen elda upp sig hemma och vara förbannad. Jag skulle reagera ganska omedelbart och det skulle säkert komma en hel del sanningar fram från min mun. Oftast sådana som de flesta tycker men ingen vågar säga! Ibland har jag funderat på varför vi har blivit så olika trots att vi vuxit upp i samma hem men sanningen är nog den att våran uppväxt varit helt annorlunda trots det. Hon var den lilla. yngsta snälla medans jag var mitt emellan och ofta fick skulden för sånt jag inte gjort. Jag har fått lära mig att stå upp och försvara mig och det är jag tacksam för! Fördelen med att vara som min syster är att människor törs gå fram till henne och säga mindre behagliga saker, det gör dom inte till mig. Folk väljer att prata bakom ryggen istället! Det sorgliga för dom med det är ju att det inte brukar stanna så länge där, utan jag får ganska snabbt reda på det mesta ändå. Då brukar jag, normalt, inte reagera lika fort utan sparar det bakom örat och tar upp det senare vid ett lämpligt tillfälle. Just nu finns det nog en hel del bakom mina öron men lika glad är jag ändå!
Det är det som jag tycker är lite konstigt med mig nuförtiden… Att jag är lika glad ändå! För bara några månader sedan så hade jag blivit upprörd och förbannad men nu har jag, på riktigt, hittat nån konstig förmåga att strunta i vad människor säger och tycker om mig. Det känns liksom inte viktigt! Dessutom brukar det oftast vara människor med större problem och ”fel” än vad jag har som snackar så jag tycker mest synd om dom istället. Man kan ju inte bli arg och upprörd mot svagare människor, då är man ju inte snäll. Kanske jag äntligen, efter många om och men, börjar bli vuxen? Det känns nästan så! Det enda som verkligen betyder nåt för mig är vad personerna som jag bryr mig om och älskar tycker, tänker och känner. Alla andra är ju faktiskt bara statister i mitt liv, en utfyllnad helt enkelt. Tänk att det skulle ta över 50 år att komma på det och jag är ju inte ens dum!!!
Så är det när till och med en fördel kan vara en bakdel! En sån har jag! Ett decilitermått! :)

shit_161006870

 

 

 

 

 


”Det skulle inte finnas några baktalare, om folk slutade lyssna på dem”

Indränkt i ketchup…

Jag minns när jag var liten på 60-talet och inte ville äta upp min mat! Mamma sa alltid: ”Ät upp maten! Tänk på de svältande barnen i Biafra”. När jag sen lade mig på kvällen så kunde jag ligga i timtal och försöka klura ut hur det kan komma sig att barnen i Biafra svälter MINDRE av att jag äter upp min mat. Jag hittade aldrig något svar på den frågan då men förstår naturligtvis, nu som vuxen, att det inte var så bokstavligt som jag trodde. Lite senare i livet när mamma fortsatte med samma argument så svarade jag att hon kunde ju lägga maten som jag inte åt upp i en påse, skriva Biafra på den och lägga den i brevlådan. Jag hade även bestämt mig för att börja äta ännu mindre så att de svältande barnen skulle få mer mat. Så lätt tyckte jag som 7-åring att det var att lösa både mitt och Biafras problem. Jag önskar många gånger att jag, nu idag, kunde se på både mina och andras motgångar och funderingar med en 7-årings ögon. Inga större krusiduller och onödigt tänkande, bara själva problemet och ingenting annat! Eller att allt kunde lösas lika lätt som det ibland gör när datorn krånglar, bara att stänga av och slå på igen. Nu är det ju inte så enkelt men samtidigt så är det ju det som är tjusningen med livet ändå.
Denna månad har jag rötmånad. Inte som det är tänkt att vara rötmånad men jag verkar ha tur! Efter en tid som arbetslös och när potentiella arbetsgivare vare sig har tackat för att jag tagit mig tid att ansöka, (jag trycker nämligen på tre, max fyra tangenter för att skicka iväg en), eller ens meddela att jag inte gått vidare i den så kallade processen, så har ketchupeffekten inträffat och jag har helt plötsligt blivit populärare på arbetsmarknaden. Allt verkar nu komma på en gång! Senast idag hade jag en intervju och fick svara på vad jag tycker om att arbeta i grupp. Ärlig som jag är så svarade jag naturligtvis att det är ju bland det bästa sättet att arbeta på. Då kan man ju skylla på någon annan!
Huvudsaken är att jag nu vet med säkerhet att jag har nåt vettigt att göra till hösten och över vintern för det är inte någon jätteskojig tid att vara ”ledig”. Det ska nog förresten ni också vara glada över för risken finns att jag hade skrivit två, eller kanske till och med tre blogginlägg om dagen då. Jag tar nämligen för givet att ni kikar in här med någon som riktar en pistol mot ert huvud… :)
Idag fick jag ju även ett celebert besök från ett religiöst samfund. De frågade mig om jag funnit Jesus. Jag stod bara som ett levande frågetecken och sa: Va??? Jag visste inte ens att han var försvunnen!

7e192ae24a13ef39d20dd567214ca501

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Problemet brukar vara att om man inte riskerar någonting så riskerar man ännu mer” 

Just saying…

Män är ganska formbara! När vi köpte huset för ett antal år sedan så hade den tidigare ägaren gjort om ett av garagen till tvättstuga vilket jag inte var så förtjust i. Jag ville att vi skulle bygga ut huset med en heltäckt förstukvist och på så sätt flytta den dåvarande entrén som var i ekonomidelen. På det viset skulle det frigöras plats, tvättstugan kunde flyttas och dubbelgaraget återställas. Sambon sa blankt NEJ! Han skulle minsann INTE börja bygga någon förstukvist, det var alldeles för besvärligt och jobbigt. Vi har haft en förstukvist i fem år nu! Just saying…
För femton år sedan kom jag på att jag ville ha en borzoi. Det är en stor hundras, går även under namnet rysk vinthund. Sambon sa blankt NEJ! Den hundrasen är alldeles för stor och besvärlig! Skaffar du en sån så flyttar jag! Vi hade TVÅ borzoier i totalt 14 år. Just saying…
I samma hus som jag berättade om tidigare skulle köket bytas ut. Sambon ville ha inredningen i körsbär, jag ville ha ett ”raggarkök” i en röd högblank färg. Sambon sa blankt NEJ! Man blir less på det röda och det blir jobbigt att hålla rent. Inte har vi blivit less och det är lätt att hålla rent, det högblanka, röda köket som vi haft nu i några år. Just saying…
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst men det orkar jag inte. Nu kan man lätt tolka det jag just berättat som att det är jag som bestämmer var skåpet ska stå och att sambon är en toffel. Så är det inte!!! Det enda jag gör är att övertala honom om att jag har rätt och ibland kan det ta flera år. Inte med gräl, tjat, skrik eller så, bara en liten förflugen mening då och då samtidigt som det viftas lite extra med ögonfransarna. En stilla, lugn och utdragen hjärntvätt kan man kalla det för. Tro mig tjejer, det fungerar! Nu ska jag till garaget och hjälpa den omtalade sambon! Redan idag så kommer vi att ha ett fullt fungerande dubbelgarage. Just saying…

retro3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mannen har i första hand fått sitt huvud för att kvinnan ska kunna förvrida det”

Så djupt att jag nästan drunknar! :)

Många vill förändra världen men kan inte ens förändra något i sitt eget liv… Det är synd tycker jag, för jag tror att det är så man börjar. Närmast sig själv och jobbar sig utåt! Så har jag aldrig tänkt tidigare utan det är nåt som kommit på senare tid. Allt vi gör och hur vi beter oss sprider sig som ringar på vattnet och det vi ger får vi tillbaka. Förr eller senare! Många tror på ödet och väntar på att tiden, på något automatiskt sätt, ska lösa problem medan jag, till stor del, tror att vi i många avseenden är vår egen lyckas smed. Ödet tror jag också på men ibland måste vi hjälpa det lite på traven. Livet är ett jäkla hårt arbete egentligen… Det är ju inte så att man får en fribiljett vid födseln och bara åker med. Varje dag ska det tas beslut om än det ena och än det andra, folk blir sjuka, det händer olyckor, arbetslöshet, lilltån dänger in i tröskeln och en massa andra negativiteter är våra liv kryddade med. Men nu ska jag inte hänga upp mig på negativa saker, det är liksom inte min stil. Om jag nu har någon…
Jag väljer att se på allt så positivt det bara går! Det är ingen medfödd egenskap utan det är ett aktivt val som alla kan göra om bara viljan finns. Hur vill du vara? Hur vill du bli bemött? Hur vill du se på dina problem? Du bestämmer!!! Nu låter det som att jag gått en snabbkurs i psykologi. Det har jag inte! Jag har inte gått nån kurs alls… Eller jo! Buggkurser går jag på men där diskuterar vi inte sånt här. Det här är bara mina tankar som jag får när jag ligger i solen och filosoferar. Någon håller väl med och andra tror att jag har fått solsting. Som tur är så bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker och tänker. Det spelar ingen roll vad man gör eller säger, det finns alltid någon som inte känner sig bekväm med det så jag väljer att strunta i det! :)
Såååå… Nu har jag tömt min hjärna från djupa tankar för idag och ska nu försöka underlätta livet för någon annan. Sambon hojtar nämligen och vill väl säkert att jag ska hjälpa till att hålla någon planka eller nåt. Det är precis, exakt sådana småsaker som är just livet! Glöm aldrig det!

il_570xN.15481501

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Livet är jobbigt! Det är ännu jobbigare om du är korkad”

Min tid är dyrbar! För mig!

Jag var på Coop en sväng tidigare idag, hade lite bråttom och skulle bara köpa en endaste liten grej. Naturligtvis var det ju milslånga köer till alla kassor och jag, som inte gillar att köa vare sig jag har bråttom eller inte, blev lite rastlös och tänkte att jag lämnar tillbaka grejen och tar det nån annan gång. DÅ, då plötsligt hände det!!! Som i slowmotion såg jag den Coop-anställda komma, med håret lätt flygande och med målmedvetna steg mot en kassa som hon strax skulle öppna. Det blev rusning i alla leden och alla, även jag, ville komma så långt fram i den helt nya kön som möjligt. Jag blev trea och det såg jag som något väldigt positivt! Han som vann slaget om förstaplatsen i kön radade upp sin varor och skulle betala. DÅ, då plötsligt hände det! Hans kort fungerade inte! Det var ett kort som inte var giltigt för att det var för gammalt… Men jag har det nya i bilen, sa han. Kan jag springa och hämta det? Vad hade kassörskan för val än att säga att det är ok? Vi andra har säkert inte så bråttom, sa hon, medans hon inställsamt tittade upp mot oss alla i kön. Hon skulle bara veta!!! Hon skulle bara veta hur jävla bråttom jag hade!!!
Fan, sa jag till henne som stod framför mig, man skulle nog inte ha bytt kö! Vi väntade och väntade och till slut kom karln inspringande med andan i halsen och det nya kortet i näven.
Jag drog en suck av lättnad men ISTÄLLET FÖR ATT PETA IN KORTET I KORTLÄSAREN så bad mannen om EN PENNA! Han skulle skriva sin namnteckning på baksidan av kortet först och jag tänkte: ÄR DU DUM I HELA HUVUDET MÄNNISKA? GÖR DET NÄR DU ÄR HEMMA!!! Men vad vet jag? Man kanske inte kan betala med ett kort i en kortläsare om man inte har skrivit sitt namn på baksidan? Jag har då aldrig skrivit vare sig mitt eget eller nån annans namn och det har gått bra! Men jag kanske bara har haft tur? Precis som jag hade där i kön!
- Har du MedMera-kort som du vill dra?, frågade kassörskan mig när det äntligen blev min tur. -Jo, jag har ett nånstans i börsen men vi struntar i det nu, jag har inte riktigt tid med det. -Ok… Men du vet väl att du har återbäring på allt du handlar? -Ja, jag vet, svarade jag och mitt tålamod började tryta. Kan du inte bara ta betalt nu så jag kommer iväg? Om det nu inte är så att jag har återbäring på tiden också? Hon tog betalt och jag kunde äntligen lämna affären. Bara för att komma hem och märka att jag glömt att ta med mig den lilla, ynka grejen jag så tålmodigt väntat på att få betala för!

images

 

 

 

 

 

 

 

 

”När man drar sig tillbaka och tiden inte längre har någon betydelse, brukar man få en klocka av arbetskamraterna”

Lite galghumor!

Igår började vår tvättmaskin att leva om! Och då menar jag rejält, riktigt rejält! Jag hörde en skräckblandad röst, som senare visade sig tillhöra min sambo, skrika: ”MAAAARLEENEEE! Är nåt fel på tvättmaskinen!! Ska det låta så här??!!? KOM HIT!!!!” Medans jag gick nerför trapporna hann jag fundera att det var verkligen förvånansvärt konstiga frågor med tanke på att maskinen levde om lika högt som att huset skulle ha blivit attackerat av 250 stycken gerillasoldater med maskingevär. I vilket fall som helst så gick jag in i tvättstugan och tryckte på avstängningsknappen och tystnaden spred sig återigen i huset. Jag vände mig mot Roger och frågade varför han inte gjorde det istället för att bara stå där, stirra på maskinen och skrika. Svaret blev bara ett ”jag vet inte” och i den sekunden visste jag att det inte går att lita på karlar när katastrofer är nära att inträffa och det är ju alltid bra att veta. Nu är i alla fall maskinen fixad och låter nästan ingenting alls… Tvärtom går den nu så tyst så jag kollar ofta så att det inte är nåt fel på den!
Idag tvättar jag, städar i garderober, slänger och donar. Jag har köpt väldigt mycket klädgalgar, sådana som kläderna inte ska glida av ifrån och min tanke är att alla gamla galgar ska bytas ut. När vi shoppade på Biltema så hittade jag väldigt bra och billiga galgar och kom med en famn fylld som jag tömde i kundvagnen. Roger tittade på mig och fnyste: ”Du och dina galgar! Nu börjar det väl ändå räcka?” ”Nej, det behövs ännu många, många fler”, svarade jag bara.
Jag har inga problem med att handla galgar, plastburkar, skruvar, spikar, verktyg, teknikprylar och sånt men när det gäller kläder så blir det tvärstopp och jag vet inte varför. Jag ids liksom inte.
Efter att vi varit på Biltema så gick vi sedan till just en klädbutik. Jag svepte omkring där som en yr höna i 10 minuter, gick sen fram till Roger och frågade om vi inte kunde gå nån annanstans i stället. -Hittade du ingenting?, frågade han. -Jo, det fanns en grej men jag struntar i det! -Men köp om det är nånting som du vill ha! -Nej, jag vill inte! -Varför inte??!? -Vi har ändå så lite galgar!!!

laundry-pinup-humor-demotivational-posters-1332214522

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Av och till är det motsatta könet lite för motsatt”