Förra året, minns jag, hade jag en sån där dag när jag inte alls borde ha klivit upp på morgonen. Det är som att vissa dagar är dömda att misslyckas och allt man gör, stort som smått, blir fel och just denna dag glömmer jag nog aldrig…
Det började egentligen redan dagen innan, då fick jag världens nackspärr. Ni vet säkert själv hur ont det kan göra. Helst när man ”glömmer bort” att man har det och vrider till. Hur som helst, nackspärren gjorde att jag vaknade flera gånger under natten. Varje gång jag rörde mig i sömnen så vaknade jag till av att det gjorde ont. Jag somnade nog inte riktigt ordentligt förrän framåt morgontimmarna.
Väcktes gjorde jag av min mamma som behagade komma och hälsa på kl 07.00 på morgonen.
Hon kom tjoandes in i sovrummet: – Men sover du ännu?? Upp och hoppa! Idag är det fint väder.
Jag lyfte bara huvudet lite från kudden och mumlade: – Hur fan kom du in?
- Dörren var olåst. Upp med dig nu och fixa kaffe till mamma!
Lysande! Sambon låste inte dörren när han for till jobbet på morgonen. Inte för det, nog hade jag släppt in morsan, men hur kul är det och veta att vem som helst kan klampa in när man ligger och sover?
Det var i alla fall bara att stiga upp och fixa kaffet. Det kändes som att jag inte sovit på hundra år minst. Allting gjorde jag mekaniskt och svarade ja på allt hon frågade mig.
Kattis kom strykandes kring mina ben som hon alltid gör på morgonen. Inte för att hon tycker om mig utan för att hon vill ha mat. Jag kollar i skafferiet och, neeej, jag har glömt att köpa kattmat. Vad ska jag då ge? Senapssill? Kaviar? Kanske en hårdbrödsmacka?
Kattis jamade och funderade säkert varför maten aldrig kom på golvet. Efter mycket grävande och letande så hittar jag en burk tonfisk. Det fick duga! Och som tur var så gjorde det det…
Mamma säger: -Klä på dig nu så går vi ut på en promenad. Jag vill vara ute!
-Men snälla mamma… Jag har ju inte ens hunnit dricka kaffe ännu. Gå ut du om du vill.
Hon muttrar något och går ut. Jag tar kaffe och hoppas att jag får sitta en stund i lugn och ro, bläddra i tidningen och få tankarna att klarna.
Jag satt och försökte njuta av morgonkaffet när jag hörde att mamma bankade hårt på altandörren. Hon hade gått till baksidan av huset, sett mina rabarber och ville nu ha en kniv för att skära loss lite till sig själv. Förra året när hon ville ha lite rabarber så tog hon alltihop så med det i åtanke beslutade jag mig för att det bästa är att jag gör henne sällskap…
Hon fick hälften av rabarberskörden och vi gick in igen.
-Nu får du skjutsa hem mig, säger hon.
-Ska JAG?? Jag kan ju knappt vrida på huvudet…
-Men, jag frågade dig för en stund sen och du sa ju att du kunde.
När jag tänkte efter så mindes jag att hon hade frågat mig en hel del och jag mindes också att jag nickat till allt hon sagt, så troligtvis hade hon rätt.
- Om du inte orkar så kanske jag kan stanna tills Roger kommer hem…
-Nej, nej, nästan skriker jag, jag skjutsar hem dig. Det går nog bra, jag ska bara starta diskmaskinen först.
Det var så olyckligt att det inte bara var kattmaten jag glömt att köpa… Maskindiskmedlet var också slut. Äsch, tänkte jag, jag sätter lite vanligt Yes, det funkar säkert! Jag slår i några droppar i maskinen, mamma tittar och säger: -Så där lite?! Nog törs du sätta lite mer!
Och jag gör det. Sätter lite mer…
Diskmaskinen var nu igång och vi gav oss av till mammas äldreboende. Det gick bra trots att det gjorde ordentligt ont i nacken vid alla korsningar.
När jag kom hem igen så var det första jag kände en svag doft av citron. Jag gick in i köket och såg Kattis sitta vid diskmaskinen och nyfiket titta, med huvudet på sned, på ett berg av skum som bara växte och växte. -Helvete! skek jag till och sprang fram och slog av diskmaskinen.
Det var skum överallt… Högar av citronstinkande skum!
Jag kavlade upp ärmarna, hämtade en stor handduk och började försöka få upp eländet.
Doppa, vrid ur, doppa, vrid ur, doppa, vrid ur…
Det kändes som att jag höll på i evigheters evigheter och nacken värkte bara mer och mer.
När jag sedan tyckte att det mesta var borta så var det bara att försöka dra ut diskmaskinen för att se om det runnit vatten över diskmaskinsskyddet. Ni vet ett sånt där golvskydd med kanter som man har under diskmaskinen ifall olyckan skulle vara framme. Som idag t ex…
Vilken tur att vi åtminstone hade ett sånt. Det såg torrt och fint ut bakom diskmaskinen och jag beslöt mig för att rengöra plastskyddet ordentligt nu när diskmaskinen ändå inte stod på det.
Allt blev så småningom klart och jag ställde, eller rättare sagt, knuffade och stånkande tillbaka diskmaskinen, kopplade tillbaka rören, startade den och satte mig ner för att äntligen få det där kaffet i lugn och ro…
Just som jag för kaffekoppen mot munnen så hör jag ett avlägset jamande. -Kattis! Kattis! Kattis, var är du? Kom då! KAATTIIISSS!!! Nu hördes jamandet igen, men varifrån kom det?
Jag slog av diskmaskinen och fortsatte locka på henne. Hon svarade men det tog ändå ett bra tag innan jag kunde lokalisera varifrån ljudet kom. Bakom grytskåpet…
När diskmaskinen var borta från sin plats så hade Kattis, givetvis, passat på att slinka in bakom köksinredning och nu kunde hon inte komma ut. Det var bara att, återigen, skruva loss diskmaskinen från bänken, lossa på rören och dra fram diskmaskinen igen och fram kom en glad och lättad katt som genast hoppade spinnande upp i min famn.
Det gick inte att vara arg, och det hade ju inte hjälpt heller för den delen, men jag var trött och nacken värkte.
Efter ytterligare en halvtimme av stånkande och stönande var den förbaskade maskinen tillbaka på sin plats.
Och kaffet? Ja, det hade kallnat för länge sen…
”Den som ler i motgångens stund har redan tänkt ut vem han ska skylla på”
