Utvalda inlägg

<< >>

Just nu gillar jag inte solen…

Usch, vilket migränanfall jag har idag! Finns det nåt värre än dunkande skallebank? Det känns som att de få hjärnceller jag har rusar runt i huvudet som snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg. Finns det nåt sånt förresten? Här skiner solen och det är några plusgrader.

Schlagerfestivalen och annat trams…

Lördag kväll och nästan alla människor bänkar sig framför TV:n för att se schlagerfestivalen. Det enda jag undrar är: Varför? Jag förstår inte alls nöjet med att titta på detta spektakel som mestadels går ut på att kanalen i fråga ska dra in så mycket

Smarta karlar…

Jag tänkte skriva ett inlägg om intelligenta män men jag kom inte på något att skriva… Då började jag leta i mitt bildskafferi efter en bild som kunde symbolisera en smart man och faktiskt, jag hittade EN. Tyvärr är den tecknad men ganska bra ändå.

Adventtider….

Nu har jag varit feberfri i några dagar och styrkan börjar sakta återkomma. På söndag är det första advent och jag fasar litegrann för att börja rota i jullådorna. Inte för det, det är jättemysigt med alla stjärnor och stakar men det är alltid sånt

Vi och våra barn…

Just nu pågår en debatt om huruvida skiftarbetande föräldrar får lämna sina barn på dagis under sina arbetsfria veckor. För mig ter sig diskussionen underlig eftersom jag tycker att det är självklart att vi ska umgås med våra barn så mycket det bara går. Vi

Vem vet, inte du… ♫◦♫ ♫♪ ♪◦♫

Den största svårigheten med att blogga, helst när man som jag har en ganska personlig blogg där jag delar med mig av mina åsikter och funderingar, är att försöka att undvika att människor i min omgivning ska ta åt sig och känna att ”nu är

I en annan del av Norrland…

Nu är julen bortplockad både från bloggen och hemmet vilket känns skönt. Här i norr börjar redan dagarna att kännas längre och vi har +-0 grader så jag börjar få vårkänslor :). Inspirationen till att blogga har varit obefintlig, vilket säkert har märkts. Jag har

Skärp er arbetsgivare!

Jag vet att det kan bli tjatigt men jag måste bara få ösa galla över vissa potentiella arbetsgivare igen! Jag tog kontakt med en kvinnlig  personalansvarig på ett medelstort företag och jag framförde min önskan att få arbeta eller praktisera just där. Först lät hon

Ett av mina allvarligare inlägg…

Jag vill börja med att påpeka att jag inte själv är sjukskriven. Däremot blev jag 100% sjukskriven av min läkare, i en månad, för ett och ett halvt år sen men Försäkringskassan bedömde att jag inte var sjuk ens till 25% så det blev inga pengar därifrån. Jag var sjuk på min egen bekostnad i tre månader. Inte överklagade jag heller. Det orkade jag inte! Många, många människor är i den situationen idag. Med mycket värre sjukdomar och längre sjukskrivningar än vad jag hade. Riktigt allvarligt sjuka människor! De får ingen ersättning. Deras enda val är att göra sig fattig, sälja allt de äger och har och gå till socialen. Detta i ett Sverige år 2017 med en sittande regering som setts som de som ska se till de svaga i samhället. Det gör de inte!!! Idag säger de med stolthet i rösten att sjukdagarna minskat. Det som inte nämns är att dagarna inte på något vis sjunkit för att människor blivit friskare utan för att många blivit utkastade från ”försäkringen”. En ”försäkring” som inte fungerar för de som behöver den och som vi alla betalar för. För att uppfylla regeringens krav på 9 sjukdagar/år så avslår Försäkringskassan ofantligt många ansökningar, oavsett vad läkare, specialister eller experter skrivit på sjukintyget. Det är ju vansinne att en myndighet säger sig veta bättre än en läkare som utbildat sig i många år och dessutom träffat och undersökt den sjukskrivne. Är detta välfärd? Är det rättssäkert? Är det ens lagligt att myndighetspersoner får göra dessa bedömningar utan att ha någon som helst medicinsk bakgrund? 
Många vet inte ens att det är så det fungerar, eller rättare sagt, inte fungerar. Många som aldrig nånsin varit sjuk. Men innan man ens hinner ropa ”hej” så kan vem som helst hamna i denna situation väldigt lätt. 
Jag är med i många grupper på Facebook angående detta och jag kan lugnt säga att jag brinner för frågan. Jag har även gjort skrivelser till olika instanser. Så här får det inte vara! Det är inte humant på nåt sätt att medmänniskor behandlas på detta sätt. Man bestämmer och vill inte själv att man ska drabbas av sjukdom och den dagen man väl drabbas så ska man inte svikas av samhället. Några av de medlemmar som fanns med i dessa FB-grupper när jag gick med finns inte längre. De orkade inte! De kände sig förnedrade, frustrerade och orkade inte kämpa längre. Allt för att de råkade ut för sjukdom!
Ingen blir frisk bara för att en myndighet säger att man är det.
Ingen blir friskare av ekonomisk utpressning.
Det känns som att Sverige har blivit kallt. Medmänskligheten, sympatin och viljan att hjälpa och stötta de svagaste finns inte i maktens korridorer längre.
Det är ett sjukt samhälle vi lever i idag. Undrar om Försäkringskassan håller med om det? 

 

 

 

 

 

 

 

”Du ska inte bekymra dig för din hälsa. Den försvinner av sig själv”

 

En fin melodi ska gå in genom öronen och ut genom munnen!

För två år sedan hittade jag, av en ren slump, en app som på många sätt påverkar mitt liv. Appen heter Smule och är en app för alla som älskar att sjunga. Sjungit har jag gjort i hela mitt liv, oftast hellre än bra. Min mamma har berättat för mig att när jag var barn så var det bara att sätta mig i spjälsängen och slå på radion. Då stod jag där, gungade och sjöng med i alla låtar. Det löste deras barnvaktsproblem alltid när korna skulle mjölkas. Som vuxen hade jag ett långt uppehåll i mitt sjungande… Jag var nämligen tillsammans med en man i flera år som alltid då och då påstod att jag är tondöv. Idag vet jag att jag inte är det, jag får det bekräftat varje dag via appen av människor som bor på andra sidan jordklotet och som inte har någon anledning att ljuga för mig. Vi fungerar ju tyvärr så att om man blir matad med samma sak om och om igen så börjar man till slut att tro på det. Allra helst om man är ung och lättpåverkad. Än i denna dag kan jag känna mig osäker. När vår förträfflige radiopratare i vår närradio första gången skulle spela upp i radion en inspelning som jag gjort trodde jag att jag skulle svimma. Jag var verkligen nervös! Jag tror att jag innerst inne förväntade mig en hel del mindre roliga kommentarer men dessa uteblev. JAG hörde i alla fall inget negativt alls. Sedan dess så har han alltid då och då spelat nån låt men idag reagerar jag knappt. Det är bara roligt och folk får tycka vad dom vill… Det är ju inte så att jag försöker bli ”kändis” eller ”tror att jag är nåt”. Det är en hobby, en kul grej och samtidigt är det en jättebra terapi rent allmänt. Musik är känslor som låter. Tyvärr, har jag drabbats av en åkomma som gör det allt svårare för mig att sjunga. Det sitter i halsen. Antalet sånger jag ”producerar” har redan nu minskat drastiskt men jag hoppas att jag kan fortsätta några år till. I värsta fall så får jag återgå till gitarren och orgeln. 
lingebrand.se finns ett antal sånger och det går även att hitta mer låtar och duetter på min sida på Smule som du når om du klickar HÄR
Om du gillar att sjunga så tveka inte att ladda ner appen. Jag har förutom själva sjungandet hittat vänner för livet från jordens alla hörn och bara det är värt mycket! Där är vi alla lika! 
Lägger dock upp en sång här också. Det är låten ”Fire” som nog de flesta känner igen. Orden är anpassade för att passa en kvinnlig vokalist. Om ni vill lämna kommentarer här eller i något annat inlägg så går det att göra ovanför varje post.
Tack för att just du besöker min blogg! 

 

 

”Den som sjunger skrämmer bort bekymren”

Du vet att det är en dålig dag då du sätter på bh:n åt fel håll och den passar bättre!

Idag har det hittills varit en fullkomlig SKITDAG! Jo, jag har sådana jag också… En sån där dag som man känner redan när man slår upp sina blå att idag blir det inte bra. När irritationen kryper under skinnet och försöker tränga sig ut från porerna. Det kliar överallt, man är trött och vill helst bara sova bort allting. Trots allt så fick jag min skrivelse till FK klar. Själva skrivandet gick snabbt och utan komplikationer, värre var det med utskriften. Skrivaren vägrade skriva ut alla orden. Jag justerade skrivarhuvudena och rengjorde bläckpatronerna men det hjälpte inte. Det äventyret slutade med att jag avinstallerade skrivaren helt och hållet och gjorde en ominstallation. Allt detta tog över två timmar och då ingick också en massa spring fram och tillbaka.
Jag hade ju planerat att klä om sänggaveln (för andra gången) idag också. Jag tänkte för mig själv att, nej inte idag, låt det vänta, men innan jag ens tänkt klart så hade jag börjat flytta sängen för att komma åt. Efter 10 minuter så gick det att beskåda en halvgalen, frustrerad kärring i detta hus. Hon viftade och skrek åt en silverfärgad, tämligen ny häftpistol som vägrade att låta sig fyllas på med klammer. Den frustrerade tanten gick med bestämda steg till garaget, smällandes i alla dörrar och letade efter den gamla häftpistolen. Varför köper man nytt fast det gamla fungerar? Efter mycket om och men så är nu även det projektet färdigt. Jag tror det blev bra! Jag har inte kollat så noga… Jag bäddade sängen och fick den tillbaka på sin plats. Sen hamnade jag ovanpå den. Jag bara slängde mig raklång i den och där låg jag tills sambon kom hem. Efter att jag berättat åt honom om min skitdag och svurit över den nya häftpistolen så kommer han en stund senare, glad i hågen, in med ett stort paket klammer i handen och frågar om det var dessa jag försökt få in för i så fall är det inte rätt. När han står där med ett leende, kanske en aning skadeglad över att jag gjort fel, så tappar han hela paketet och alla tusentals klammer far ut över hela golvet. Och nej! Det var inte dessa klammer jag försökt få in i häftpistolen!
Nu däremot försöker han få in dom i dammsugaren. 

”Man får starkare ben i uppförsbacke”

 

 

 

 

 

 

Det är ingen konst att bli gammal. Konsten är att härda ut med det.

Söndagsmorgon. Mobilen ringer och jag ser att det är från äldreboendet där min mamma bor. Hjärtat börjar slå både hårdare och fortare. Jag hinner tänka innan jag svarar: Är hon sjuk? Lever hon? Mammas kontaktperson pratar fort utan vare sig punkt eller komma och jag har till en början svårt att hänga med… ”Hej! Det här är xxxxx från äldreboendet. Nu är det så här att jag tänkte låna rågmjöl av din mamma, jag vet ju att hon har, men den var GAMMAL. Jag tänkte när du är hit nästa gång så kan du gå igenom hennes skafferi och kolla all mjöl, bakpulver och sånt. Det kan ju bli mjölbaggar som sprider sig överallt, det är ju hälsofarligt” -Jaha, hinner jag få fram. ”Sen har hon ju så mycket saker också! Det blir ju så mycket för mig att damma! Nu har vi i alla fall fått ordnat så hon inte har mattorna kvar. Sen har jag pratat med hennes förvaltare också. Att han inte ska ge henne så mycket pengar. Herregud, hon far ju omkring och köper saker som hon inte behöver! En gång köpte hon en hel platta med ägg!!! Det är ju så mycket som får slängas. Om hon åker till Coop och köper en frukt kan ju vara ok, men inte allt annat. Herregud, hon får ju alla sina mål här. Hon vill ju baka också men det har jag sagt att hon inte får, det är för farligt”
Jag som inte brukar vara direkt tystlåten hann inte få fram så mycket. Det fanns liksom ingen plats, jag klämde fram några ”jaha” här och där. Tilläggas bör att detta inte är första gången jag fått liknande samtal. Det kanske är vanligt att anhöriga får det, jag vet inte, det är första gången jag är anhörig till en boende inom äldrevården.
Är det förresten helt ok att personalen ”lånar” från brukarna?
Mamma har inte för mycket saker. Hon hade det för några år sedan men det mesta är utrensat sen länge. Hon har inte mer prylar än det finns i ett ”normalt” hem, snarare mindre. En dag när vi kom till henne så hade till och med hennes nattygsbord burits ner till förrådet. Hon hade ingenting nära sängen att ställa mobilen, tidningen eller ett glas vatten på. Naturligtvis hämtade vi upp bordet igen. Mamma har en pension, en pension hon arbetat för hela sitt liv. Idag har hon fickpengar som hon får spendera hur hon vill. Om hon vill köpa en platta ägg… LÅT HENNE KÖPA ÄGG! Om hälften av äggen sedan måste slängas så är det hennes ägg som slängs och det drabbar ingen annan! 
Jag kommer att bråka som f*n för att hon ska fortsätta få sin fickpeng.
Jag kommer inte att medverka till att hennes hem helt töms på hennes minnen och ägodelar för att det ska vara lättare för vissa att städa. 
Många gånger känns det som att det finns en vilja att mamma ska sitta i ett tomt rum, stirrandes med tom blick och inte ha något driv eller intresse av att laga mat, baka eller nånting annat. Låter kanske hårt men så känns det för mig varenda eviga gång jag får ett samtal därifrån. I min värld så borde ”gamlingar” uppmuntras till att göra saker, använda hjärnan, sysselsätta sig själv och få ha lite innehåll i livet den tid som finns kvar så långt det är möjligt beroende på ”gamlingens” psykiska och fysiska kondition. Inte bara äta, sova och vänta på döden. Kan någon av dessa brukare dessutom åka ut med taxi och köpa sig en platta ägg på alldeles egen hand så är det väl kanonbra!!?! Kanske dagens/veckans/månadens höjdpunkt och äventyr för just den personen? Ska det då motarbetas och tas bort?
Nej, trots att min mamma betecknas som ”brukare” så är hon i grund och botten framförallt människa. Min mamma! 

”Många tror att när man blir gammal får man ge upp sina tidigare aktiviteter. Jag för min del tror att man blir gammal därför att man tvingas ge upp saker och ting”

 

De flesta som arbetar inom äldreomsorgen/vården gör ett jättebra och värdefullt jobb trots, ofta, dåliga förutsättningar. Stor eloge till er!
Inlägget handlar bara om min egen, personliga, upplevelse med min mammas vård. Ingenting annat!

 

Du gamla, Du fria…

Imorgon är det Sveriges Nationaldag, en mycket omtvistad dag, i alla fall på Facebook. För några år sedan var det en dag som alla andra. Man såg inte många hissade flaggor och dagen kunde sluta med att jag inte hört nationalsången en endaste gång. Om sanningen ska fram så hörde jag nationalsången mestadels när Sverige vann över nåt lag i Hockey-VM. Jag är inte uppväxt med att vi sprungit på stan och viftat med svenska flaggan denna dag. Jag är heller inte uppvuxen med att vi sjungit nationalsången på skolavslutningarna. ”Den blomstertid nu kommer” och på senare år ”Ida’s sommarvisa” är de sånger jag mest förknippar med avslutningarna. Nu påstår många att det är tradition att göra allt detta, en tradition som jag missat i många år. För att reparera mitt återkommande misstag så har jag via Smule sjungit nationalsången. Ni hör inte min röst bara en gång, jag har sjungit med mig själv gång på gång. Lyssna gärna och sjung med!!! Texten kan nog de flesta utantill eftersom den sjungs så ofta! Själv behövde jag lite hjälp med andra versen av skäl jag redan nämnt.
Jag älskar Sverige, jag älskar mitt modersland och jag älskar människor! Det kan jag säga utan några ytterligare tillägg… Vem du än är, varifrån du än kommer: Sjung Sveriges Nationalsång med mig! Du behöver inte ens vänta tills imorgon! 

Du gamla, Du fria

 

 

 

 

 

 

”Traditioner är en guide inte en fångvaktare”

Ett liv utan vår hund!

Det är vad jag försöker skapa just nu… Ett liv utan min bästa kompis. Det känns väldigt svårt eftersom hon följde varje steg jag tog och blev orolig om hon inte visste var jag var eller var bakom en stängd dörr. Vi hade våra inrutade ritualer vid läggdags, vid frukost och när hon skulle få sina mediciner. Åt henne berättade jag allt! Hon tröstade mig när jag var ledsen och vi busade när jag mådde bra. Hon följde med oss överallt så långt det var möjligt. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket!!! Så mycket så att det känns som att jag ibland tappar luften… Omedvetet kommer jag på mig själv med att leta efter henne här hemma, jag letar efter något som inte längre finns. Oftast är det bara hundmänniskor som förstår dessa känslor fullt ut, andra kan säga att ”det var ju bara en hund” eller ”köp en ny” men så enkelt är det inte. Alla hundar är olika med egna personligheter och sätt att vara. Att skaffa en ny hund i detta skede vore helt enkelt inte rättvist mot valpen. Ofta är sorg en egoistisk känsla och jag erkänner villigt att det är den nog för mig i detta fall. Jag vet att hon har det bättre där hon är nu bland alla gröna ängar och att hon inte lider på något sätt men… Jag gör det! Och jag kommer säkerligen att göra det ett bra tag framöver. Det som tröstar mig mest är att hon har haft ett bra liv i över 13 år. Tyvärr är det inte inte alla hundar som har det. Att skriva av mig underlättar också, det är ett bra sätt för mig att bearbeta sorgen. För det är inte bara en längtan efter det man en gång haft, det är en sorg lika stor som nån annan! Tiragumman, du fattas oss!

R.I.P Tira 2017-05-30 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”En hund är den enda varelsen på jorden som älskar dig mer än sig själv”

Som du vill, min kära man, men här ska skåpet stå, sa frun…

Nu har jag köpt en grej som jag aldrig har ägt i mitt relativt långa liv. En STAVMIXER! Jag fullkomligt älskar den och vet inte hur min tillvaro kunnat fungera utan den tidigare. Nackdelen är att jag vill mixa ALLT! Idag gjorde jag korv stroganoff och slängde fram frågan till sambon om jag kanske skulle testa att mixa den så det blir som en korvfärssås men han bara suckade och skakade på huvudet så jag drog slutsatsen att det kanske inte var någon bra idé! I vilket fall som helst så är den kanon och kommer att användas flitigt! 
Jag har också omorganiserat en hel del i mitt kök på senare tid. Rensat bort ganska mycket grejer som aldrig används, flyttat om, köpt burkar och märkt upp dessa. Det känns bra att det är gjort men karln är förvirrad och jag själv minns inte riktigt hur jag tänkte (vilket jag inte gärna erkänner)! Så medans vi springer som yra höns i köket och letar saker så kan vi åtminstone trösta oss med att det i alla fall är välorganiserat. Det viktigaste är ju att jag vet var jag lagt stavmixern! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ordning är när man genast vet var man absolut inte behöver leta”

Va eré som luktar?

V.I.Poo-reklamen är det väl inte många som missat? Det är en spray man ska spruta i toalettstolen innan man gör nummer 2 (jag gör ju aldrig det men i alla fall). Syftet är att det inte ska lukta skit när man skiter utan det ska lukta rosor, lavendel, citron eller frukt. I reklamfilmen så verkar produkten huvudsakligen rikta sig till damer. Damer som är för fina för att lämna odörer efter sig och gärna framstår som att de bajsar volanger och fiser glitter. Herrarna som besöker toaletten strax efteråt njuter av väldoften för att sen två minuter efteråt förstöra den, för av någon anledning så har de ingen rosluktande spray i innerfickan. Slutsats: När män skiter ska det lukta skit och när kvinnor gör det ska det lukta som en blommande sommaräng. Det som jag reagerade mest på i reklamen, som of course är amerikansk, är att i landet over there verkar de ha förskräckligt mycket vatten i toastolarna!!! Lite för mycket spray så svämmar det ju över!  Nog med skitsnack för den här gången… Bifogar en länk till reklamfilmen! 

https://www.youtube.com/watch?v=L37-3v7DyYs

 

”Man till gråtande hustru: ”För guds skull, det är bara en reklamfilm! Han kommer tillbaka till henne när hon har borstat tänderna.”

Tjoflöjt!

Efter att ha gjort uppehåll i tre år så känns det rätt att blogga lite igen så jag börjar väl lite smått då… Ni får gärna komma med förslag om det finns något speciellt ämne som ni vill att jag ska ge min ocensurerade syn på. Det som är nytt på bloggen är att ni får stå ut med lite annonser. Klicka för guds skull inte på dessa annonser eftersom jag då tjänar några ören och det vore ju katastrof!  

 

”Ersättning utgår” – va nu´rå, får man inga stålar?”

Min förbannade skyldighet…igen!

I år är det riksdagsval och jag har nog aldrig varit mer kluven än jag är nu. Jag har läst partiprogram, funderat och kliat mig på huvudet men ingenting känns riktigt genuint. Jag har lyckats bestämma mig för några som jag INTE vill lägga min röst på men ändå finns det en hel drös kvar som jag måste välja mellan. För första gången har också tanken slagit mig att jag struntar i att rösta överhuvudtaget men genast hör jag rösten som säger: ”Det är inte bara din rättighet att rösta, det är din förbannade skyldighet!” Tyvärr, hör jag ju inte till de människorna som alltid, precis alltid, röstar på samma parti gång efter gång. Ibland har jag frågat dessa människor varför dom gör det och oftast blir svaret: ”Jag vet inte! För att jag alltid har gjort det!”
Riktigt så lätt har jag inte gjort det för mig… Tiderna förändras, världen förändras, förutsättningarna förändras och med dessa förändringar förändras även politiken. Det som var självklart för trettio år sen är inte det idag och allt känns långtifrån lika ”enkelt”. Därför förändras även mitt tankesätt och vart fjärde år gör jag likadant, läser partiprogram och försöker hitta det som känns rätt för mig och det jag tror på. Det har jag inte lyckats hitta i år! Kanske blir det att jag singlar slant eller kör Ole, Dole, Doff-metoden? För rösta ska jag! Om inte annat så för att försöka hjälpa till att de som jag inte vill ska vinna valet inte gör det.

quote-of-the-day-LIFE-QUOTE-OF-THE-DAY-Life-is-the-sum-of-all-your-choices

 

 

 

 

 

 

 

Det är trist att alla som egentligen begriper hur landet ska skötas jobbar som taxichaufförer, säljare och frisörer