Archive for Vardagsliv

Du vet att det är en dålig dag då du sätter på bh:n åt fel håll och den passar bättre!

Idag har det hittills varit en fullkomlig SKITDAG! Jo, jag har sådana jag också… En sån där dag som man känner redan när man slår upp sina blå att idag blir det inte bra. När irritationen kryper under skinnet och försöker tränga sig ut från porerna. Det kliar överallt, man är trött och vill helst bara sova bort allting. Trots allt så fick jag min skrivelse till FK klar. Själva skrivandet gick snabbt och utan komplikationer, värre var det med utskriften. Skrivaren vägrade skriva ut alla orden. Jag justerade skrivarhuvudena och rengjorde bläckpatronerna men det hjälpte inte. Det äventyret slutade med att jag avinstallerade skrivaren helt och hållet och gjorde en ominstallation. Allt detta tog över två timmar och då ingick också en massa spring fram och tillbaka.
Jag hade ju planerat att klä om sänggaveln (för andra gången) idag också. Jag tänkte för mig själv att, nej inte idag, låt det vänta, men innan jag ens tänkt klart så hade jag börjat flytta sängen för att komma åt. Efter 10 minuter så gick det att beskåda en halvgalen, frustrerad kärring i detta hus. Hon viftade och skrek åt en silverfärgad, tämligen ny häftpistol som vägrade att låta sig fyllas på med klammer. Den frustrerade tanten gick med bestämda steg till garaget, smällandes i alla dörrar och letade efter den gamla häftpistolen. Varför köper man nytt fast det gamla fungerar? Efter mycket om och men så är nu även det projektet färdigt. Jag tror det blev bra! Jag har inte kollat så noga… Jag bäddade sängen och fick den tillbaka på sin plats. Sen hamnade jag ovanpå den. Jag bara slängde mig raklång i den och där låg jag tills sambon kom hem. Efter att jag berättat åt honom om min skitdag och svurit över den nya häftpistolen så kommer han en stund senare, glad i hågen, in med ett stort paket klammer i handen och frågar om det var dessa jag försökt få in för i så fall är det inte rätt. När han står där med ett leende, kanske en aning skadeglad över att jag gjort fel, så tappar han hela paketet och alla tusentals klammer far ut över hela golvet. Och nej! Det var inte dessa klammer jag försökt få in i häftpistolen!
Nu däremot försöker han få in dom i dammsugaren. 

”Man får starkare ben i uppförsbacke”

 

 

 

 

 

 

Ett liv utan vår hund!

Det är vad jag försöker skapa just nu… Ett liv utan min bästa kompis. Det känns väldigt svårt eftersom hon följde varje steg jag tog och blev orolig om hon inte visste var jag var eller var bakom en stängd dörr. Vi hade våra inrutade ritualer vid läggdags, vid frukost och när hon skulle få sina mediciner. Åt henne berättade jag allt! Hon tröstade mig när jag var ledsen och vi busade när jag mådde bra. Hon följde med oss överallt så långt det var möjligt. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket!!! Så mycket så att det känns som att jag ibland tappar luften… Omedvetet kommer jag på mig själv med att leta efter henne här hemma, jag letar efter något som inte längre finns. Oftast är det bara hundmänniskor som förstår dessa känslor fullt ut, andra kan säga att ”det var ju bara en hund” eller ”köp en ny” men så enkelt är det inte. Alla hundar är olika med egna personligheter och sätt att vara. Att skaffa en ny hund i detta skede vore helt enkelt inte rättvist mot valpen. Ofta är sorg en egoistisk känsla och jag erkänner villigt att det är den nog för mig i detta fall. Jag vet att hon har det bättre där hon är nu bland alla gröna ängar och att hon inte lider på något sätt men… Jag gör det! Och jag kommer säkerligen att göra det ett bra tag framöver. Det som tröstar mig mest är att hon har haft ett bra liv i över 13 år. Tyvärr är det inte inte alla hundar som har det. Att skriva av mig underlättar också, det är ett bra sätt för mig att bearbeta sorgen. För det är inte bara en längtan efter det man en gång haft, det är en sorg lika stor som nån annan! Tiragumman, du fattas oss!

R.I.P Tira 2017-05-30 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”En hund är den enda varelsen på jorden som älskar dig mer än sig själv”

Som du vill, min kära man, men här ska skåpet stå, sa frun…

Nu har jag köpt en grej som jag aldrig har ägt i mitt relativt långa liv. En STAVMIXER! Jag fullkomligt älskar den och vet inte hur min tillvaro kunnat fungera utan den tidigare. Nackdelen är att jag vill mixa ALLT! Idag gjorde jag korv stroganoff och slängde fram frågan till sambon om jag kanske skulle testa att mixa den så det blir som en korvfärssås men han bara suckade och skakade på huvudet så jag drog slutsatsen att det kanske inte var någon bra idé! I vilket fall som helst så är den kanon och kommer att användas flitigt! 
Jag har också omorganiserat en hel del i mitt kök på senare tid. Rensat bort ganska mycket grejer som aldrig används, flyttat om, köpt burkar och märkt upp dessa. Det känns bra att det är gjort men karln är förvirrad och jag själv minns inte riktigt hur jag tänkte (vilket jag inte gärna erkänner)! Så medans vi springer som yra höns i köket och letar saker så kan vi åtminstone trösta oss med att det i alla fall är välorganiserat. Det viktigaste är ju att jag vet var jag lagt stavmixern! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ordning är när man genast vet var man absolut inte behöver leta”

Muffinsmagar, celluliter, sol och semester

Sista veckan på min semester! Det känns ändå rätt bra för det känns som att jag har varit ledig mycket längre än fyra veckor och det beror nog på den tropiska värme som hittade till Norrland. Vi har luftat oss med husvagnen, solat, badat och ätit gott. I denna tryckande värme så fick den outtalade dresskoden, (den som säger att man inte ska klä sig hur som helst när man är över 50), den fick fara så långt pepparn växer. Den annars ganska pryda Mimmi gick obekymrat omkring i minimalt med kläder och orkade inte ens tänka på eventuella kroppsliga skavanker. Det var det nog ingen som gjorde! Och samtidigt… Varför ska man bry sig om det? Nej, vi var många som stolt spatserade omkring med våra muffinsmagar och celluliter och det gick så bra så jag tror att jag kommer att göra likadant nästa år också!
Det svåraste med semester är att få sambon att koppla av. Han är en sån som alltid ”måste” göra något och har svårt för att bara vara. Jag försökte hypnotisera honom lite medans vi låg och solade och jag hörde hur han suckade, vände och vred på sig. Jag sa: ”Försök att bara vara här och nu! Gårdagen är redan borta och morgondagen kommer inte förrän imorgon. Bli vän med solen, värmen och vindarna och njut av att bara finnas till” Sen minns jag inget mer! Jag somnade! När jag vaknade hade sambon rengjort grillen, satt upp vindskyddet och grillat hamburgare. Ja, ja… Jag försökte i alla fall, präktig som jag är! 🙂

IMG_7123

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Man ska försöka leva ett sådant bra liv så att man inte behöver ta semester ifrån det”

Smörkniven jag aldrig gjorde…

Idag fick jag en väldigt bra komplimang av min sambo! Det som var bra var att den sas helt ovetande om att det var mig han berömde. Jag håller nämligen på att renovera en mellanstor, gammal trälåda med insats och delar av den ligger lite här och där i hemmet. Även på köksbordet! Vi sitter och äter, han tittar på den nymålade insatsen och säger: – Nog var det som ett mer gediget hantverk förr i tiden! Jag tittade på den i morse och allt är så ordentligt gjort. – Vaa?, utbrister jag, tycker du verkligen det? – Jo, svarar han, det tycker jag. – Vad roligt att du tycker det, säger jag, den här lådan har jag nämligen gjort i slöjden när jag gick i fyran! Just då kommer sonen in och säger: – Va? Är det sant? I fyran fick vi göra smörknivar!
Sanningen är att det är alldeles sant! Jag var envis redan som barn och vägrade att göra ljusstakar och smörknivar. När jag gick i femman så bestämdes det att alla skulle svarva varsin ljusstake, men jag satte mig på tvären. Jag skulle absolut INTE göra någon ljusstake. Läraren, eller magistern som vi sa då, frågade vad jag ville göra. Till saken hör att jag då hade en lillasyster hemma som var två år gammal och jag ville göra något till henne. Jag hade bestämt mig för att hon skulle ha en alldeles egen gunghäst, en riktig som man kunde sitta och gunga på… – Men du måste ju förstå att du inte kan göra en gunghäst, lirkade magistern med mig. Du kommer inte att hinna få den färdig innan terminen är slut. – Ja, men då gör jag ingenting, kontrade jag.
För att göra en lång historia kort så fick min lillasyster en alldeles egen gunghäst. En riktig som gick alldeles utmärkt att gunga på. Jag önskar att jag haft den kvar idag, det hade varit ett roligt minne från en rolig tid. För hur kul är en smörkniv egentligen?

images

 

 

 

 

 

 

 

 

”Nästan alla män föredrar en kvinna som de kan äta sig mätta hos framför en kvinna som kan snickra gunghästar… Eller?…”

 

Det gäller att ha mod att fortsätta vara den man är!

Jag ber om ursäkt för att:

  • jag är frispråkig och alltid säger vad jag tycker
  • jag slåss för det jag tror på
  • jag oftast är flamsig men jävligt seriös när det gäller
  • jag skyddar mina nära och kära med näbbar och klor
  • jag vill att alla ska förstå hur jag känner
  • jag aldrig tar skit från någon
  • jag ibland tänker på mig själv och gör det som är bäst för MIG
  • jag inte löser problem med att sopa det under mattan
  • jag inte gillar maffiametoder i det verkliga livet trots att jag gillar filmerna
  • jag slickar inte röv för att ta mig uppåt men tvekar inte för att bita mig nedåt
  • jag har en käft som är snabbare än blixten och ett tangentbord med samma egenskap
  • jag älskar ironi och sarkasm
  • jag är självgående och målinriktad
  • jag hatar när människor totalt saknar sjävinsikt
  • jag älskar att provocera
  • jag skriver vad fasen jag vill på min blogg
  • jag är jag

Oops! Nu när jag läser vad jag själv har skrivit så märker jag att jag utplånar ju nästan hela min personlighet! Jag ber så mycket om ursäkt men alla dessa ovanstående ursäkter måste jag ta tillbaka och det med omedelbar verkan! Det innebär ju även att hela detta blogginlägg blev fullkomligt värdelöst, meningslöst och fullkomligt irrelevant! Det ber jag högaktningsfullt om ursäkt för…

935804_507219396017866_845444914_n

 

 

 

 

 

 

 

 

”Bedöm aldrig något som fördelaktigt för dig själv om du måste bryta ditt ord eller förlora din självaktning för att uppnå det”

 

Indränkt i ketchup…

Jag minns när jag var liten på 60-talet och inte ville äta upp min mat! Mamma sa alltid: ”Ät upp maten! Tänk på de svältande barnen i Biafra”. När jag sen lade mig på kvällen så kunde jag ligga i timtal och försöka klura ut hur det kan komma sig att barnen i Biafra svälter MINDRE av att jag äter upp min mat. Jag hittade aldrig något svar på den frågan då men förstår naturligtvis, nu som vuxen, att det inte var så bokstavligt som jag trodde. Lite senare i livet när mamma fortsatte med samma argument så svarade jag att hon kunde ju lägga maten som jag inte åt upp i en påse, skriva Biafra på den och lägga den i brevlådan. Jag hade även bestämt mig för att börja äta ännu mindre så att de svältande barnen skulle få mer mat. Så lätt tyckte jag som 7-åring att det var att lösa både mitt och Biafras problem. Jag önskar många gånger att jag, nu idag, kunde se på både mina och andras motgångar och funderingar med en 7-årings ögon. Inga större krusiduller och onödigt tänkande, bara själva problemet och ingenting annat! Eller att allt kunde lösas lika lätt som det ibland gör när datorn krånglar, bara att stänga av och slå på igen. Nu är det ju inte så enkelt men samtidigt så är det ju det som är tjusningen med livet ändå.
Denna månad har jag rötmånad. Inte som det är tänkt att vara rötmånad men jag verkar ha tur! Efter en tid som arbetslös och när potentiella arbetsgivare vare sig har tackat för att jag tagit mig tid att ansöka, (jag trycker nämligen på tre, max fyra tangenter för att skicka iväg en), eller ens meddela att jag inte gått vidare i den så kallade processen, så har ketchupeffekten inträffat och jag har helt plötsligt blivit populärare på arbetsmarknaden. Allt verkar nu komma på en gång! Senast idag hade jag en intervju och fick svara på vad jag tycker om att arbeta i grupp. Ärlig som jag är så svarade jag naturligtvis att det är ju bland det bästa sättet att arbeta på. Då kan man ju skylla på någon annan!
Huvudsaken är att jag nu vet med säkerhet att jag har nåt vettigt att göra till hösten och över vintern för det är inte någon jätteskojig tid att vara ”ledig”. Det ska nog förresten ni också vara glada över för risken finns att jag hade skrivit två, eller kanske till och med tre blogginlägg om dagen då. Jag tar nämligen för givet att ni kikar in här med någon som riktar en pistol mot ert huvud… 🙂
Idag fick jag ju även ett celebert besök från ett religiöst samfund. De frågade mig om jag funnit Jesus. Jag stod bara som ett levande frågetecken och sa: Va??? Jag visste inte ens att han var försvunnen!

7e192ae24a13ef39d20dd567214ca501

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Problemet brukar vara att om man inte riskerar någonting så riskerar man ännu mer” 

Just saying…

Män är ganska formbara! När vi köpte huset för ett antal år sedan så hade den tidigare ägaren gjort om ett av garagen till tvättstuga vilket jag inte var så förtjust i. Jag ville att vi skulle bygga ut huset med en heltäckt förstukvist och på så sätt flytta den dåvarande entrén som var i ekonomidelen. På det viset skulle det frigöras plats, tvättstugan kunde flyttas och dubbelgaraget återställas. Sambon sa blankt NEJ! Han skulle minsann INTE börja bygga någon förstukvist, det var alldeles för besvärligt och jobbigt. Vi har haft en förstukvist i fem år nu! Just saying…
För femton år sedan kom jag på att jag ville ha en borzoi. Det är en stor hundras, går även under namnet rysk vinthund. Sambon sa blankt NEJ! Den hundrasen är alldeles för stor och besvärlig! Skaffar du en sån så flyttar jag! Vi hade TVÅ borzoier i totalt 14 år. Just saying…
I samma hus som jag berättade om tidigare skulle köket bytas ut. Sambon ville ha inredningen i körsbär, jag ville ha ett ”raggarkök” i en röd högblank färg. Sambon sa blankt NEJ! Man blir less på det röda och det blir jobbigt att hålla rent. Inte har vi blivit less och det är lätt att hålla rent, det högblanka, röda köket som vi haft nu i några år. Just saying…
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst men det orkar jag inte. Nu kan man lätt tolka det jag just berättat som att det är jag som bestämmer var skåpet ska stå och att sambon är en toffel. Så är det inte!!! Det enda jag gör är att övertala honom om att jag har rätt och ibland kan det ta flera år. Inte med gräl, tjat, skrik eller så, bara en liten förflugen mening då och då samtidigt som det viftas lite extra med ögonfransarna. En stilla, lugn och utdragen hjärntvätt kan man kalla det för. Tro mig tjejer, det fungerar! Nu ska jag till garaget och hjälpa den omtalade sambon! Redan idag så kommer vi att ha ett fullt fungerande dubbelgarage. Just saying…

retro3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mannen har i första hand fått sitt huvud för att kvinnan ska kunna förvrida det”

Min tid är dyrbar! För mig!

Jag var på Coop en sväng tidigare idag, hade lite bråttom och skulle bara köpa en endaste liten grej. Naturligtvis var det ju milslånga köer till alla kassor och jag, som inte gillar att köa vare sig jag har bråttom eller inte, blev lite rastlös och tänkte att jag lämnar tillbaka grejen och tar det nån annan gång. DÅ, då plötsligt hände det!!! Som i slowmotion såg jag den Coop-anställda komma, med håret lätt flygande och med målmedvetna steg mot en kassa som hon strax skulle öppna. Det blev rusning i alla leden och alla, även jag, ville komma så långt fram i den helt nya kön som möjligt. Jag blev trea och det såg jag som något väldigt positivt! Han som vann slaget om förstaplatsen i kön radade upp sin varor och skulle betala. DÅ, då plötsligt hände det! Hans kort fungerade inte! Det var ett kort som inte var giltigt för att det var för gammalt… Men jag har det nya i bilen, sa han. Kan jag springa och hämta det? Vad hade kassörskan för val än att säga att det är ok? Vi andra har säkert inte så bråttom, sa hon, medans hon inställsamt tittade upp mot oss alla i kön. Hon skulle bara veta!!! Hon skulle bara veta hur jävla bråttom jag hade!!!
Fan, sa jag till henne som stod framför mig, man skulle nog inte ha bytt kö! Vi väntade och väntade och till slut kom karln inspringande med andan i halsen och det nya kortet i näven.
Jag drog en suck av lättnad men ISTÄLLET FÖR ATT PETA IN KORTET I KORTLÄSAREN så bad mannen om EN PENNA! Han skulle skriva sin namnteckning på baksidan av kortet först och jag tänkte: ÄR DU DUM I HELA HUVUDET MÄNNISKA? GÖR DET NÄR DU ÄR HEMMA!!! Men vad vet jag? Man kanske inte kan betala med ett kort i en kortläsare om man inte har skrivit sitt namn på baksidan? Jag har då aldrig skrivit vare sig mitt eget eller nån annans namn och det har gått bra! Men jag kanske bara har haft tur? Precis som jag hade där i kön!
– Har du MedMera-kort som du vill dra?, frågade kassörskan mig när det äntligen blev min tur. -Jo, jag har ett nånstans i börsen men vi struntar i det nu, jag har inte riktigt tid med det. -Ok… Men du vet väl att du har återbäring på allt du handlar? -Ja, jag vet, svarade jag och mitt tålamod började tryta. Kan du inte bara ta betalt nu så jag kommer iväg? Om det nu inte är så att jag har återbäring på tiden också? Hon tog betalt och jag kunde äntligen lämna affären. Bara för att komma hem och märka att jag glömt att ta med mig den lilla, ynka grejen jag så tålmodigt väntat på att få betala för!

images

 

 

 

 

 

 

 

 

”När man drar sig tillbaka och tiden inte längre har någon betydelse, brukar man få en klocka av arbetskamraterna”

Lite galghumor!

Igår började vår tvättmaskin att leva om! Och då menar jag rejält, riktigt rejält! Jag hörde en skräckblandad röst, som senare visade sig tillhöra min sambo, skrika: ”MAAAARLEENEEE! Är nåt fel på tvättmaskinen!! Ska det låta så här??!!? KOM HIT!!!!” Medans jag gick nerför trapporna hann jag fundera att det var verkligen förvånansvärt konstiga frågor med tanke på att maskinen levde om lika högt som att huset skulle ha blivit attackerat av 250 stycken gerillasoldater med maskingevär. I vilket fall som helst så gick jag in i tvättstugan och tryckte på avstängningsknappen och tystnaden spred sig återigen i huset. Jag vände mig mot Roger och frågade varför han inte gjorde det istället för att bara stå där, stirra på maskinen och skrika. Svaret blev bara ett ”jag vet inte” och i den sekunden visste jag att det inte går att lita på karlar när katastrofer är nära att inträffa och det är ju alltid bra att veta. Nu är i alla fall maskinen fixad och låter nästan ingenting alls… Tvärtom går den nu så tyst så jag kollar ofta så att det inte är nåt fel på den!
Idag tvättar jag, städar i garderober, slänger och donar. Jag har köpt väldigt mycket klädgalgar, sådana som kläderna inte ska glida av ifrån och min tanke är att alla gamla galgar ska bytas ut. När vi shoppade på Biltema så hittade jag väldigt bra och billiga galgar och kom med en famn fylld som jag tömde i kundvagnen. Roger tittade på mig och fnyste: ”Du och dina galgar! Nu börjar det väl ändå räcka?” ”Nej, det behövs ännu många, många fler”, svarade jag bara.
Jag har inga problem med att handla galgar, plastburkar, skruvar, spikar, verktyg, teknikprylar och sånt men när det gäller kläder så blir det tvärstopp och jag vet inte varför. Jag ids liksom inte.
Efter att vi varit på Biltema så gick vi sedan till just en klädbutik. Jag svepte omkring där som en yr höna i 10 minuter, gick sen fram till Roger och frågade om vi inte kunde gå nån annanstans i stället. -Hittade du ingenting?, frågade han. -Jo, det fanns en grej men jag struntar i det! -Men köp om det är nånting som du vill ha! -Nej, jag vill inte! -Varför inte??!? -Vi har ändå så lite galgar!!!

laundry-pinup-humor-demotivational-posters-1332214522

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Av och till är det motsatta könet lite för motsatt”