Archive for Humor

Fula gubbar!

Min första, (som jag kommer ihåg), konfrontation med att jag inte fick säga allt som jag tänkte kom i fyraårsåldern. Vi skulle få besök av en man som var ”mindre vacker” och då menar jag verkligen mindre vacker! På riktigt!

Jag har fått berättat för mig att jag satt i mammas knä när han kom in i rummet.
Jag tittade upp mot honom med stora ögon, öppen mun, var alldeles förskräckt och sa högt och tydligt: – Titta mamma! VILKEN FUL gubbe! Mamma väste i mig örat: – Tyst med dig, så där får man inte säga. – Men han ÄR ju ful, sa jag, om möjligt ännu högre den här gången.
Mamma kände sig säkert både skamsen och lite arg för att hon missat just detta med att lära mig att hålla snattran vid väl valda tillfällen så hon nöp mig lite hårt i armen och väste en gång till:  – NU Marléne, ÄR DU TYST!!!
– Men VARFÖR får jag inte säga att han är ful, han ÄR JU FUL! skrek jag nästan i förtvivlan.
Mamma förstod nog då att det var bäst att låta allting vara för ju mer hon förmanade mig, desto högre och gällare skulle jag skrika ut att gubben var ful.

Idag, som tur är, förstår jag bättre(?). Vissa saker ”kan” man säga och andra inte och alla har olika uppfattningar om var gränsen går. Jag är fortfarande frispråkig och trivs bäst tillsammans med andra som också kan vara det och jag har naturligtvis slutat med att påtala fulheter och såna dumheter. Numera tycker jag faktiskt inte att det finns några fula människor överhuvudtaget!
PS! Gubben var lika snäll som han var mindre vacker! 😉

9210976_orig_thumb

 

 

 

 

 

 

 

 

”Kom alltid ihåg att skönhet kommer inifrån… inifrån flaskor, burkar och tuber”

Babblar jag för mycket?

Jag och min sambo röker! Jo, det är dyrt, farligt, ohälsosamt och det där med passiv rökning ska vi bara inte tala om men… Nu är det som det är och jag undanber mig alla förmaningar, jag vet redan det mesta och sluta ska vi, så småningom! I alla fall: I våra kvarter har vi fåglar som röker! Man kan inte lämna längre fimpar ute för då kommer de och tar dom. Jag löser det fruktansvärt stora problemet med att alltid sätta en glaskupa över askkoppen och det fungerar suveränt naturligtvis, vad annars?
Idag hittade jag dock en längre fimp på köksbänken som sambon ”glömt” och, som alla rökare säkert redan vet, så är ju fimparna det bästa och det man gärna vill ha. Och den tog jag ju fort som attan…fattas bara…
Efter bara en liten stund kommer sambon bakifrån, lägger armarna runt mig och viskar ömt och skämtsamt i mitt öra:
– Undrar vars min fimp som jag lade på köksbänken tog vägen? Den här gången kan vi nog inte skylla på någon fågel…
Jag svarar minst lika ömt tillbaka: – Jag satsar femhundra spänn på att det är en tjuvaktig skata som tagit den!
Han svarar: – Nååå, inte tror jag att det är nån skata som tagit den. Men en papegoja kanske… 🙂

magnets-i-quit-smoking-yesterday-its-going-very-well

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förr eller senare slutar alla röka

Det enda sättet att leva länge är att åldras…

Idag känner jag för att skriva om ålder! Att bli äldre har nog sina fördelar, och fördelarna vill man ju gärna höra flera gånger om inte annat så för att trösta sig! 🙂
Jag blir i alla fall mer ”modig” och struntar alltmer i vad andra tycker och tänker ju äldre jag blir. Det är ganska befriande faktiskt! Sen kan man ju göra som min mamma gjorde när hon på Lindex bara knallade förbi en vääldigt lång kö under julhandeln med orden: ”Jag måste gå före för jag orkar inte stå, jag har hälsporre!” Alla bara tittade på henne med förvånad min men ingen protesterade. Själv stod jag bakom ett skynke och fnittrade.
När man blir äldre så får man glömma saker, tappa bort saker, berätta samma historia fem gånger till samma personer och man får hjälp med nästan allt man ber om. Allting är med andra ord som vanligt bara att nu kan man ”skylla” på åldern.
För trettiofem år sen så tyckte jag att människor i den åldern jag är nu, var halvdöda. Jag förstod inte varför de ens brydde sig om att köpa nya kläder, de skulle ju ändå snart dö! Snacka om ungdomligt oförstånd! Tur att jag har blivit klokare med åren och förstår att det spelar ingen roll i vilken ålder man är, kläder går faktiskt sönder! 😉

”Att vara sjuttio år ung är ibland långt mer uppmuntrande och hoppfullt än att vara fyrtio år gammal”

 

Buuuu!

I mitt barndomshem spökade det. Alla säger det i alla fall, och jag tror dem…
Jag fick lära mig tidigt att om man ser ett ”spöke” så ska man med stark och klar röst säga: GÅ TILLBAKA VARIFRÅN DU KOM! Varpå spöket ska vända på klacken och gå sin väg, om man har tur.
Jag trodde aldrig att jag själv skulle få se ett spöke men en gång, jag var väl i 17-års åldern, stod jag vid köksfönstret hemma hos pappa och skulle hänga upp gardiner. Då kände jag plötsligt att någon stod bakom mig. Jag vände mig sakta om och där stod en gammal man med röda kraftiga glasögon, käpp och lodenrock. Mitt hjärta bultade vilt! Precis så här såg han ut, han som alla sa var vårat spöke…
Vi stod och tittade på varandra i några sekunder, sedan tog jag mod till mig och sa mycket bestämt: GÅ TILLBAKA VARIFRÅN DU KOM! Och tänka sig… Det fungerade!
Han vände sig om och gick utan ett ord och jag var jättestolt över hur duktigt och modigt jag betett mig med ett livs ”levande” spöke. Wow! Efter bara några minuter kom min pappa, som varit ute i garaget, in och var väldigt upprörd: – Vad sjutton tar du dig till? Varför kör du ut folk??
Då såg jag en liten farbror som tittade fram över pappas axel, och han såg faktiskt lite rädd ut för MIG. Han var gammal med röda tjocka glasögon, käpp och lodenrock. Det var mitt ”spöke” och hans namn var Oskar. Visst kände jag mig både snopen och skamsen men jag fick i alla fall reda på att i framtiden klarar jag nog av alla spöken. Åtminstone de levande…

am-i-a-ghost

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Ens gamla vänner dyker ibland upp som spöken – och de flesta människor avskyr spöken”

Den som har tur behöver inget vett!

Förra året, minns jag, hade jag en sån där dag när jag inte alls borde ha klivit upp på morgonen. Det är som att vissa dagar är dömda att misslyckas och allt man gör, stort som smått, blir fel och just denna dag glömmer jag nog aldrig…
Det började egentligen redan dagen innan, då fick jag världens nackspärr. Ni vet säkert själv hur ont det kan göra. Helst när man ”glömmer bort” att man har det och vrider till. Hur som helst, nackspärren gjorde att jag vaknade flera gånger under natten. Varje gång jag rörde mig i sömnen så vaknade jag till av att det gjorde ont. Jag somnade nog inte riktigt ordentligt förrän framåt morgontimmarna.

Väcktes gjorde jag av min mamma som behagade komma och hälsa på kl 07.00 på morgonen.
Hon kom tjoandes in i sovrummet: – Men sover du ännu?? Upp och hoppa! Idag är det fint väder.
Jag lyfte bara huvudet lite från kudden och mumlade: – Hur fan kom du in?
– Dörren var olåst. Upp med dig nu och fixa kaffe till mamma!
Lysande! Sambon låste inte dörren när han for till jobbet på morgonen. Inte för det, nog hade jag släppt in morsan, men hur kul är det och veta att vem som helst kan klampa in när man ligger och sover?
Det var i alla fall bara att stiga upp och fixa kaffet. Det kändes som att jag inte sovit på hundra år minst. Allting gjorde jag mekaniskt och svarade ja på allt hon frågade mig.
Kattis kom strykandes kring mina ben som hon alltid gör på morgonen. Inte för att hon tycker om mig utan för att hon vill ha mat. Jag kollar i skafferiet och, neeej, jag har glömt att köpa kattmat. Vad ska jag då ge? Senapssill? Kaviar? Kanske en hårdbrödsmacka?
Kattis jamade och funderade säkert varför maten aldrig kom på golvet. Efter mycket grävande och letande så hittar jag en burk tonfisk. Det fick duga! Och som tur var så gjorde det det…
Mamma säger: -Klä på dig nu så går vi ut på en promenad. Jag vill vara ute!
-Men snälla mamma… Jag har ju inte ens hunnit dricka kaffe ännu. Gå ut du om du vill.
Hon muttrar något och går ut. Jag tar kaffe och hoppas att jag får sitta en stund i lugn och ro, bläddra i tidningen och få tankarna att klarna.

Jag satt och försökte njuta av morgonkaffet när jag hörde att mamma bankade hårt på altandörren. Hon hade gått till baksidan av huset, sett mina rabarber och ville nu ha en kniv för att skära loss lite till sig själv. Förra året när hon ville ha lite rabarber så tog hon alltihop så med det i åtanke beslutade jag mig för att det bästa är att jag gör henne sällskap…

Hon fick hälften av rabarberskörden och vi gick in igen.
-Nu får du skjutsa hem mig, säger hon.
-Ska JAG?? Jag kan ju knappt vrida på huvudet…
-Men, jag frågade dig för en stund sen och du sa ju att du kunde.
När jag tänkte efter så mindes jag att hon hade frågat mig en hel del och jag mindes också att jag nickat till allt hon sagt, så troligtvis hade hon rätt.
– Om du inte orkar så kanske jag kan stanna tills Roger kommer hem…
-Nej, nej, nästan skriker jag, jag skjutsar hem dig. Det går nog bra, jag ska bara starta diskmaskinen först.

Det var så olyckligt att det inte bara var kattmaten jag glömt att köpa… Maskindiskmedlet var också slut. Äsch, tänkte jag, jag sätter lite vanligt Yes, det funkar säkert! Jag slår i några droppar i maskinen, mamma tittar och säger: -Så där lite?! Nog törs du sätta lite mer!
Och jag gör det. Sätter lite mer…

Diskmaskinen var nu igång och vi gav oss av till mammas äldreboende. Det gick bra trots att det gjorde ordentligt ont i nacken vid alla korsningar.
När jag kom hem igen så var det första jag kände en svag doft av citron. Jag gick in i köket och såg Kattis sitta vid diskmaskinen och nyfiket titta, med huvudet på sned, på ett berg av skum som bara växte och växte. -Helvete! skek jag till och sprang fram och slog av diskmaskinen.
Det var skum överallt… Högar av citronstinkande skum!
Jag kavlade upp ärmarna, hämtade en stor handduk och började försöka få upp eländet.
Doppa, vrid ur, doppa, vrid ur, doppa, vrid ur…
Det kändes som att jag höll på i evigheters evigheter och nacken värkte bara mer och mer.

När jag sedan tyckte att det mesta var borta så var det bara att försöka dra ut diskmaskinen för att se om det runnit vatten över diskmaskinsskyddet. Ni vet ett sånt där golvskydd med kanter som man har under diskmaskinen ifall olyckan skulle vara framme. Som idag t ex…
Vilken tur att vi åtminstone hade ett sånt. Det såg torrt och fint ut bakom diskmaskinen och jag beslöt mig för att rengöra plastskyddet ordentligt nu när diskmaskinen ändå inte stod på det.
Allt blev så småningom klart och jag ställde, eller rättare sagt, knuffade och stånkande tillbaka diskmaskinen, kopplade tillbaka rören, startade den och satte mig ner för att äntligen få det där kaffet i lugn och ro…

Just som jag för kaffekoppen mot munnen så hör jag ett avlägset jamande. -Kattis! Kattis! Kattis, var är du? Kom då! KAATTIIISSS!!! Nu hördes jamandet igen, men varifrån kom det?
Jag slog av diskmaskinen och fortsatte locka på henne. Hon svarade men det tog ändå ett bra tag innan jag kunde lokalisera varifrån ljudet kom. Bakom grytskåpet…
När diskmaskinen var borta från sin plats så hade Kattis, givetvis, passat på att slinka in bakom köksinredning och nu kunde hon inte komma ut. Det var bara att, återigen, skruva loss diskmaskinen från bänken, lossa på rören och dra fram diskmaskinen igen och fram kom en glad och lättad katt som genast hoppade spinnande upp i min famn.
Det gick inte att vara arg, och det hade ju inte hjälpt heller för den delen, men jag var trött och nacken värkte.
Efter ytterligare en halvtimme av stånkande och stönande var den förbaskade maskinen tillbaka på sin plats.
Och kaffet? Ja, det hade kallnat för länge sen…

il_340x270.365303657_as8z

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Den som ler i motgångens stund har redan tänkt ut vem han ska skylla på”

Skvallerbyttor!

På morgonsidan låg jag och tänkte på småroliga episoder från när pojkarna var små…
Jag minns när yngsta sonen var ca 4 år och inte kunde säga bokstaven r. Det var lock n´loll och lacingbilal för hela slanten. Jag och min sambo stod ute på altanen och rökte när jag hörde att telefonen ringde. Grabben svarar och jag hör honom säga följande: -Mamma äl inte inne. Hon och pappa hal gått och göka…
Barn kan vara pinsamma också! De säger bara rätt ut vad de tänker och vad de vet.
Vår granne hade precis renoverat köket och jag hade väl nämnt hemma nån gång att jag inte var så förtjust i deras planlösning. Jag och min då, 3-åriga äldsta son, sitter i grannens kök och fikar och naturligtvis så frågar grannen vad jag tycker om hennes nya kök.
Snäll som jag är så kom jag med en vit lögn: – Det blev verkligen jättefint! Ni har verkligen fått till det bra!
Sonen tittar på mig och säger: – Mamma, varför säger du så där?
– Vad då så där? Jag säger bara att deras kök blev fint…
– Men hemma sa du att du aldrig skulle ha gjort som dem och att de förstört hela köket…
– Nämen, nu svamlar du lilla vän, det var inte det här köket jag pratade om. Det var nån annans..
– NEEEJ, gapar sonen vidare, det var visst det här köket du menade…
Jag tittade bara på grannen, lyfte på ögonbrynen och skakade lite på huvudet för att markera att nu pratar ungen i nattmössan… Gissa om jag tyckte att det var kul!

73-203

En kvinna kliver på en buss med sin baby. Chauffören tittar på dem och säger: – Jävlar, det var den fulaste unge jag någonsin har sett. Kvinna blir oerhört förolämpad, drämmer ner pengarna framför chauffören och går och sätter sig längst bak i bussen. Mannen som sitter på sätet bredvid märker att någonting stör kvinnan och frågar henne vad det är för fel.
– Busschauffören förolämpade mig, fnyser hon. 
– Det är ju inte klokt, svarar mannen förstående. Folk med serviceyrken borde verkligen inte förolämpa människor på det sättet.
– Du har rätt, svarar kvinnan, peppad av mannens uppmuntran. Jag tror att jag ska gå fram och ge honom en rejäl utskällning.
– Det låter som en bra idé, svarar mannen, gå du, jag vaktar apan under tiden.

 

Barn är den fattiges rikedom”

 

Släppa väder med konfetti?

Jag har bortskämt människor med smilisar! 🙂 Om jag inte använder smilisar på Facebook så är jag antingen bitchig, sur eller har PMS, tycker främst karlarna då! Själv använder de, förutom några få, nästan aldrig smilisar när de skriver. Vad lider de då av? Gubbsjuka?
Bara för att jag är av det kvinnliga könet så behöver jag väl inte alltid ha hjärtan, smilisar, fjärilar och blommor och annat tjafs i texten?
Skulle inte förvåna mig om de flesta karlarna tror att jag fiser glitter också! Nu ska jag chocka alla med att berätta att det gör jag inte! Och ibland gör jag ännu värre saker också, trots att jag är född till prinsessa… Gissa vad? 😉

mAc54Kr8ptFCYRbzZajLFaw

 

 

 

 

 

 

 

 

”Saliga äro de hjulbenta, ty de pissa inom parentes”

Vad du ser pigg ut!

Igår var jag till optikern med sonen som skulle göra ett syntest för sitt körkortstillstånd. Medans jag satt där och väntade så läste jag på reklamskyltarna på väggarna och såg att glasögonbågarna för barn var gratis och personer över 50 år fick 50% rabatt på synundersökningen.
Alltid är det barn, ungdomar och gamlingar som ska få rabatter och specialerbjudanden var tanken som suckande for genom mitt huvud. Strax efter det så slog den bistra sanningen mig som en klubba i huvudet! Jag är en gamling!!!! Jag får rabatt!!! Snart är jag i åldern ”vad du ser pigg ut”!!! Sen möter jag min egen blick i spegeln, jag tittar och säger till mig själv: Vad fan var det som hände?

110375540_amazoncom-vintage-retro-ephemera-funny-metal-sign-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det värsta med att bli äldre är att ens jämnåriga har blivit så fruktansvärt gamla”

Dansa för helvete!

Jag gillar att dansa! Sen jag var tonåring så har jag gått olika danskurser i både det ena och det andra och de senaste åren har det varit bugg som gäller… Var på en mysig logdans i lördags och tanken kom att det är inte mycket som förändrats sen man var ”ung”. Karlarna är bara lite äldre och raggningsreplikerna lite mer sofistikerade men frånsett det så är allt samma lika! Jag förstår att många ser dansen som ett tillfälle att kanske hitta en livskamrat eller kanske bara ett sällskap över natten men jag vill inte berätta mitt livs historia och svara på tjugo frågor medans jag dansar. Tycker det är oerhört trist när det är en störtskön låt, karln man dansar med har taktsinne och så ska han bara babbla och babbla och babbla… På det sättet är buggen bra, den lämnar inte utrymme för en massa snicksnack! Ibland har jag bara lust att stoppa dansen, spänna ögonen i karln och ropa: Håll tyst och dansa för helvete!
408318_515899938427605_1771841977_n

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är skönt att sitta en dans när man har stått alla andra, sa flickan

En smäll på käften kan det vara värt!

Varför bloggar man? Varför bloggar jag? Den frågan har jag fått ganska ofta så jag gör ett försök att förklara det…om jag kan…
Redan som barn har jag tyckt om att skriva! Hade vi till uppgift att skriva en uppsats i skolan så blev garanterat den längsta uppsatsen skriven av mig. Som tonåring skrev jag många noveller och skräckhistorier som faktiskt blev publicerade i några tidningar och jag fick mig en liten slant. Många tror nog att jag bloggar för att få uppmärksamhet, och skulle det vara så så är väl inte det hela världen, men till saken hör att ”Mimmis funderingar” var anonym de första åren jag bloggade. Det är först nu på senare tid jag gått ut med namn och bild på vem jag är. Jag skriver för att provocera! Det sticker jag inte under stol med… Att provocera har en lite negativ klang i mina öron men det behöver inte alltid vara negativt. Kan jag provocera fram ett litet leende hos den som läser så är jag nöjd! Jag kan vara väldigt provokativ i det verkliga livet också…  Att säga vad jag tycker har aldrig varit något problem för mig, trots att ingen bett om min åsikt, och det kan nog anses provocerande av många. Jäkligt irriterande i alla fall… 🙂
Jag minns en kväll för flera år sedan när jag skulle ut på krogen med några tjejkompisar och sambon såg lite småbekymrad och betänksam ut. Jag log väl lite i mjugg och antog att ja, han var väl lite svartsjuk och fantiserade om att jag kanske skulle göra nåt ”dumt”.
När hans missmod inte släppte under kvällen så kunde jag ju inte låta bli att fråga honom: – Vad är det med dig? Är du rädd för att jag sticker iväg med nån annan?
Han tittade bara på mig och svarade: – Nej, jag är rädd för att du ska få stryk!

catfight__muddy_catfight_by_drewhammond-d2xhy4i

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är inte säkert att man har fel bara för att man är ensam om att ha rätt