Shop til you drop!

Igår när vi handlade så registrerade min hjärna en hel del… Jag har alltid tyckt om att studera människor och se hur dem beter sig i olika miljöer och situationer. Detta sker helt automatiskt och ingenting jag bestämmer mig för att göra, Har jag en stund över till exempel när karlsloken fastnar framför någon speciell hylla så, istället för att tjata på honom så studerar jag människor istället. Absolut inte för att döma någon utan bara för att jag är obotligt intresserad av människosläktet. Det finns de som springer planlöst än hit och än dit och som troligtvis ännu inte bestämt sig för vad de ska laga till middag. Det finns de som följer sin inköpslista till punkt och pricka och som skrivit den i den ordning varorna passeras i affären. Det finns, med andra ord, lika många olika sorters kunder som det finns varor.
Sen kan det också vara lite kul att se dessa som är specialister på att lura sig själva. De som väljer det magraste köttet, lättmjölken, fettet som innehåller det minsta fettet och osten med nästan inget fett alls. När samma kund senare kommer lite längre fram i butiken så åker snacks, läsk, godis och glass utan minsta tvekan ner i samma vagn. Sånt får mig alltid att småle… Men det är klart! Det är väl så det jämnar ut sig? 😉
Sen finns det alltid dessa barn som får sina utbrott när dem inte får det dem vill ha. Oftast handskas föräldrarna med dessa problem på samma sätt. De lyfter upp ungen och väser något hotfullt i örat, lite småtyst så att ingen ska höra men alla gör det ändå.
Jag minns när min äldsta son fick ett sjuhelsikes utbrott när han inte fick det han ville ha. Naturligtvis vid godishyllan! Han lade sig på golvet, sparkade med benen och skrek som en stucken gris. När han inte lyssnade när jag sa till honom så lade jag mig, helt sonika, bredvid honom, sparkade med benen och skrek som en annan stucken gris. Pojken upphörde ganska omgående med sitt uppförande och började istället att försöka få mig att sluta. Naturligtvis så slutade jag och när vi kom ut från affären så sa sonen: ”Mamma, varför gör du så där? Det är ju skämmigt!” Jag svarade bara att: ”Nu vet du hur det känns för mig när du gör så där. Jag tycker också det är skämmigt!” Sedan dess var det en ren fröjd att ta med sig pojken till affären och han uppförde sig helt exemplariskt, och vad jag har förstått så gör han det fortfarande, 25 år senare…

6280043_700b

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Bara för att man är mamma behöver man inte vara expert på citronfromage”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *