Indränkt i ketchup…

Jag minns när jag var liten på 60-talet och inte ville äta upp min mat! Mamma sa alltid: ”Ät upp maten! Tänk på de svältande barnen i Biafra”. När jag sen lade mig på kvällen så kunde jag ligga i timtal och försöka klura ut hur det kan komma sig att barnen i Biafra svälter MINDRE av att jag äter upp min mat. Jag hittade aldrig något svar på den frågan då men förstår naturligtvis, nu som vuxen, att det inte var så bokstavligt som jag trodde. Lite senare i livet när mamma fortsatte med samma argument så svarade jag att hon kunde ju lägga maten som jag inte åt upp i en påse, skriva Biafra på den och lägga den i brevlådan. Jag hade även bestämt mig för att börja äta ännu mindre så att de svältande barnen skulle få mer mat. Så lätt tyckte jag som 7-åring att det var att lösa både mitt och Biafras problem. Jag önskar många gånger att jag, nu idag, kunde se på både mina och andras motgångar och funderingar med en 7-årings ögon. Inga större krusiduller och onödigt tänkande, bara själva problemet och ingenting annat! Eller att allt kunde lösas lika lätt som det ibland gör när datorn krånglar, bara att stänga av och slå på igen. Nu är det ju inte så enkelt men samtidigt så är det ju det som är tjusningen med livet ändå.
Denna månad har jag rötmånad. Inte som det är tänkt att vara rötmånad men jag verkar ha tur! Efter en tid som arbetslös och när potentiella arbetsgivare vare sig har tackat för att jag tagit mig tid att ansöka, (jag trycker nämligen på tre, max fyra tangenter för att skicka iväg en), eller ens meddela att jag inte gått vidare i den så kallade processen, så har ketchupeffekten inträffat och jag har helt plötsligt blivit populärare på arbetsmarknaden. Allt verkar nu komma på en gång! Senast idag hade jag en intervju och fick svara på vad jag tycker om att arbeta i grupp. Ärlig som jag är så svarade jag naturligtvis att det är ju bland det bästa sättet att arbeta på. Då kan man ju skylla på någon annan!
Huvudsaken är att jag nu vet med säkerhet att jag har nåt vettigt att göra till hösten och över vintern för det är inte någon jätteskojig tid att vara ”ledig”. Det ska nog förresten ni också vara glada över för risken finns att jag hade skrivit två, eller kanske till och med tre blogginlägg om dagen då. Jag tar nämligen för givet att ni kikar in här med någon som riktar en pistol mot ert huvud… 🙂
Idag fick jag ju även ett celebert besök från ett religiöst samfund. De frågade mig om jag funnit Jesus. Jag stod bara som ett levande frågetecken och sa: Va??? Jag visste inte ens att han var försvunnen!

7e192ae24a13ef39d20dd567214ca501

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Problemet brukar vara att om man inte riskerar någonting så riskerar man ännu mer” 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *