Lik i lasten lockar råttorna ombord!

Jag får ofta frågan om varför jag bloggar. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt. Jag har alltid gillat att skriva och att uttrycka mig i text, att träna mig själv sig i att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Säga vad man vill, nu struntar jag både i jantelag och avundsjuka, men det är en konst som inte så många behärskar…tyvärr… Att blogga och att skriva ut sina funderingar offentligt är inte alltid positivt, tvärtom så får jag ofta mer ris än ros. Oftast handlar det om människor som på något sätt känner sig träffade och upplever att det är just dom jag skriver om trots att jag aldrig nånsin pekar ut någon eller något med namn. Det verkar vara mer accepterat att människor får prata och sprida rykten vitt och brett om namngivna personer än att jag ”får” skriva om anonyma människor. Dubbelmoralen är både kolossalt hög och snedvriden bland vissa (OBS! icke namngivna) personer. Jag har många gånger försökt att förklara att om någon tar åt sig eller känner sig påhoppad av det jag skriver så är det en känsla som den personen själv skapar i sitt eget medvetande, kanske för att den personen är ”skyldig” eller känner igen sig själv, vad vet jag? Men det jag däremot vet är att INGEN kan med säkerhet säga vem eller vad jag menar, den enda som verkligen vet det är jag själv och jag har all rätt att också behålla det på precis det viset. Jag vill även poängtera att läsning av min blogg är helt frivilligt! Kan inte förstå mig på människor som regelbundet besöker min blogg och retar sig på precis allt jag skriver. Vad gör ni då här? Självplågeri?
Sen kommer då det positiva, det som gör att det är ännu roligare att skriva! Människor som uttrycker sitt gillande i form av gulliga meddelanden, kommentarer på Facebook och som framförallt inte ”skäms” för att dom läser min blogg och, till och med, gillar den. Människor som INTE tänker att jag ”inte ska tro att jag är nåt”. För jag är faktiskt nåt! Precis som du… Oavsett om du är den missunnsamma, avundsjuka typen eller den glade, påhejande, uppmuntrande typen så är vi alla nåt och det är vi själva som bestämmer vad! Jag har bestämt mig vad jag vill vara! Har du?

jealousy-disease

 

 

 

 

 

 

”När du uppfattat tanken bakom orden, glöm orden så att de inte skymmer tanken”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *