Coachning pågår…

Nu har jag träffat min jobb-coach för första gången, och rent personligt, var det en positiv upplevelse. Hon är en jättehärlig människa som det är lätt att prata med om allt! Däremot så är jag fortfarande skepsis till själva coachandet…. Jag menar att det är nog jättebra för dom arbetslösa som ”fastnar” och isolerar sig men jag tror inte att ALLA behöver en coach.
Hon frågade mig om jag var intresserad av att gå på studiebesök på olika företag. Och visst är jag det, men i så fall föredrar jag att göra det ensam. Herrejisses, jag är 40+++ och behöver inte ledsagas runt som en ja, jag vet inte vad. Eller…?
Nuförtiden är det så populärt med olika sorters coacher. Det finns livs-coacher, viktminsknings-coacher, kost-coacher, jobb-coacher, sluta röka-coacher m.m m.m. Vad har hänt med vanliga VÄNNER? Dom är dom bästa coacherna av alla och har fungerat i alla tider. Är det så att vi inte har tid med varandra längre eller är alla dessa coacher, som växer som svampar i skogen, ett lyckosamt sätt att producera fler arbetstillfällen? Arbetstillfällen som baserar sig på andras ”olycka”? Om alla arbetslösa, rökare, överviktiga och deprimerade människor får en egen coach ja, då är problemet med arbetslösheten löst. Så enkelt är det!

”Tapperhet är mitt valspråk, sa polisen, slogs med lyktstolpen”

Gör mig glad! Rösta på bloggen:

Sajttoppen bloggstarts Topplista



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *